Ersta den 11/3 1966
Jag hade bråttom och tog därför vägen över kyrkogården vid Johannes kyrka en dag i den här veckan. Det var ett ärende, som jag ville få gjort just den dagen. Det låg vår i luften då. Snötäcket över gravarna och barnens lekplats framme vid kyrkmuren hade hastigt smält undan. Och solen var på ett glittrande lekfullt humör och blinkade och bländade i tusen vattenpussar och fick människorna till att leka och le. Jag saktade in på stegen och gav mig tid att känna efter, hur solen värmde på ryggen, hur marken väntade fuktig och jordsvart att få klä sig i grönska. Barnen grävde kanalsystem i det jäsande och sviktande gånggruset.
Men uppgifterna kallade. Det gällde att ta ut stegen igen. Tiden får inte rinna ur händerna som vårvattnet. Jag kastade en blick upp mot tornuret. Men den gav mig ingen upplysning. Visarna var nedmonterade. Nå, för mig var det ingen olycka, men när jag nu skyndade vidare, kunde jag inte låta bli att tänka på, att jag, just genom att visarna saknades, tydligare hade lagt märke till urtavlan som nu såg ut som en tårtgarnering, och en liten lucka, som avtecknade sig mitt i urtavlan, och urtavlans svarta färg, som denna dag reflekterade något av den solblåa himlen. Jo, nog lade jag märke till urtavlan alltid. Men den gav mig ju inte besked om det, som jag ville veta och det, som en klocka skall upplysa om.
Ett kyrkoår kan väl liknas vid en urtavla. Den urtavlan har ju förstås många flera siffror än bara tolv. Varje söndag och varje annan helgdag har sin markering i kanten. För en del människor har kyrkoåret blivit som en urtavla utan visare. Det kan kanske ur någon synpunkt vara dekorativt i kanten av ett år med psalmers och texters högtidliga ord, lika dekorativt som snirklade siffror utmed en urtavlas kant. Dessutom ser de likadana ut allesammans, om man står på tillräckligt långt avstånd.
Kyrkoåret är dock inte och får inte vara en visarlös urtavla. Gud vill, att Hans Kyrka på jorden skall visa, vad tiden lider, och inte bara på det viset, att vi passerar söndag efter söndag. Att tiden går, det vet vi utan klocka. Men vi behöver en klocka med siffror och visare för att veta “vad klockan är slagen”. D.v.s.: Vad är det som den här söndagen måste hända med mig? Vad pekar visarna på? Vad har Gud att säga mig nu?
Det är nog på det sättet vi skall nalkas den här söndagen, som bär namnet Botdagen. Och det är på det sättet vi kan uppfatta, hur ett nödrop tränger sig fram till oss – Guds nödrop: “O att mitt folk ville höra mig…!” (aftonsångstexten). Om vi då i vårt hjärta kan svara: “Herre, förlåt mig min ohörsamhet. Jag vill nu lyssna till Dig. Men kom Du själv till mig och tala, så att jag hör”, då har vi firat en rätt Botdag.
Eder tillgivne Einar Göth
