Ersta den 25/3 1966
Det har kommit ett nytt lager av vit vårsnö under natten. Där jag nu sitter vid min skrivmaskin, kan jag se ut genom fönstret ut över vita tak mot en vitgrå vårvinterhimmel. Nere på Folkungagatan mal trafikkvarnen på med ett dovt buller, som tränger in också till mig på sjukhuset. Trottoarerna därnere är ännu lika vitpudrade som taken högt ovanför. Men körbanan har redan fått två svarta asfaltstråk. Lika hastigt som det här tunna, vita täcket breddes ut över vår stad under natten, lika snabbt kommer det att vikas ihop under dagen. I år går alltså Jungfru Maria ut vitklädd till “sin dag”. Den 25 mars är ju Jungfru Marie Bebådelsedag, även om den som helgdag inte längre firas på detta datum. Av överfullt hjärta jublar Kristi Kyrka med Marias lovsång, när det blev uppenbarat för henne, att hon skulle föda Messias: “Min själ prisar storligen Herren, och min ande fröjdar sig i Gud, min Frälsare. Ty Han har sett till sin tjänarinnas ringhet…”
Jungfru Marie Bebådelsedag är en glädjedag mitt under kyrkoårets lidandestid – fastetiden. På så sätt får en kristen lära sig att sjunga glädjesång under lidandet. Liksom snön, som föll i natt, klädde Bebådelsedagen i vitt, så är också denna dags budskap till oss fyllt av ljus glädje. Men fastetiden går vidare som ett mörkt stråk över vårvinterns tunna snötäcke.
Jag vet, att många bland Er, som läser det här brevet, känner till, vad lidande är. Men jag tror också, att Ni vet, vad glädje är. Då går det lätt att andas. Då klarnar blicken. Då slår hoppet ut i full blom. Men att uppleva bäggedera på en gång hur är det möjligt? Det går inte genom att förneka, att lidandet existerar. Bekymmer och prövningar gör sig dessvärre alltför tydligt påminta för att kunna glömmas. Vi har kanske under lång tid grävt i våra bekymmer. Vi har varit djupare nere än de flesta. Och det har blivit tyngre och tyngre för Oss att ta nya spadtag. Det enda, som kommer i dagen, blir nytt lidande, svart och oresonligt…. Men en natt faller det vit vårsnö över markerna. Den faller också ner i brunnen, där jag gräver i mitt mörker. Varje snökorn är en hälsning från verkligheten, som är ovanför mig, men som jag inte når. En ny dager sänker sig ned över mig och mina bekymmer.
Nej, jag talar inte om snön, som försvinner, innan dagen ännu hunnit lämna sin farstukvist. Men jag talar om det budskap från himmelen, som en gång nådde den unga Maria i Nasaret och som nu tränger fram till oss: “Frukta icke, Maria; ty du har funnit nåd för Gud!” I Jesus Kristus äger det budskapet sin sanning.
Eder tillgivne Eina Göth
