Ersta den 1/4 1966
När jag idag kom ut på gatan för att gå till sjukhuset, möttes jag av en flödande vårsol. Äntligen! Nog är vit nysnö underbar, men snön måste dessvärre komma från gråa moln. Nu längtar vi ju efter solen och värmen! Och snart är vi ju också framme vid påsken och då har vi väl för oss, att det skall vara vår i luften. Jo, det är så sant, men vi har dock en vecka kvar, innan vi kommer fram till påskdagen. Den veckan ville vi kanske helst inte räkna med, ty den är kyrkoårets mörkaste, trots att den börjar med en ”ljus” söndag. Kanske hade också de första lärjungarna gärna velat hoppa över de där dagarna, om de bara hade kunnat ana, vad som skulle ske. Men nu visste de det inte, utan deltog med liv och lust i Palmsöndagens hänförelse. Tänk att deras Mästare äntligen hade ”slagit igenom”! De visste väl, att det någon gång skulle ske. Visserligen hade väl försök till sådana här hyllningar tidigare gjorts, men deras Mästare hade blygt dragit sig undan. Men det här var någonting annat: att få dra in i Jerusalem, in i själva huvudstaden, på det sättet, att hela stan kom i rörelse! – Men Jesus drar in i staden för att där få fira påskmåltid med sina lärjungar innan hans lidande begynner. Det är till lidande och ångest Han kommer.
Palmsöndagen, Skärtorsdagen, Långfredagen …. Nötta trappsteg i Stilla Veckan, som går ned till ett mörkt källarvalv. Palmsöndagen är trappsteget, som ännu kan nås av dagsljuset. Men redan Skärtorsdagens slitna steg är höljt i dunkel och Långfredagens är helt mörkt. Vi känner bara med foten den skrovliga och ojämna ytan. Tillsammans med de andra lärjungarna har vi följt efter vår Mästare, som skymtat i dunklet framför oss. Men på ” den långa fredagens” trappsteg får vi göra halt. Vi stirrar in i mörkret för att kunna urskilja något, men vi ser inte och förstår inte. Vi hör bara inifrån mörkret Hans rop: ”Min Gud, min Gud! Varför har Du övergivit mig?”
Kanske skulle vi fråga de andra lärjungarna: ”Petrus, du som alltid har kunnat ge besked – varför detta?” Men han slår ned sina ögon och tiger. Vi vänder oss åt andra sidan: ”Johannes, du som älskade och var älskad av Mästaren – varför detta? Men han står tyst och stirrar in i mörkret med vidöppen, skrämd blick. – Men tyst! Lyssna! Hör du inte koralen ljuda under de mörka valven…
O skulle jag väl fråga vad Du brutit?
Det är för mig, för mig DITT blod har flutit.
Din smärtas mått, o JESU, själv jag fyllde,
Allt jag förskyllde.
Eder tillgivne Einar Göth
