Ersta den 29/4 1966
Av någon egendomlig anledning vaknade jag mitt i natten. Jag förstod, att det borde ännu vara långt kvar till uppstigningsdags, eftersom inte något dagsljus ännu trängde igenom gardinen. Ute på gatan hade dock trafikbruset lagt sig till ro och därför gissade jag, att klockan måste vara ett bra stycke över tolv. Medan jag låg gå där i halvsömn och lät tankarna ringla fram precis en ville, nåddes jag plötsligt av en ensam fågels drillande. Jag visste inte var den kunde ha sin konsertestrad, men jag antog att den höll till i något träd inne i sjukhusparken. I mästerlig ljudakrobatik gjorde flöjttonerna djupdykning från hög höjd till bottenläge med kullerbyttor och svängningar i tät följd under färden. Sjunger månne den fågeln hela dagarna sina arior, utan att vi kan uppfatta det på grund av gatularmet? Eller blir den skrämd av vårt kaotiska buller, som vi omger oss med? Ja, vad vet jag. I varje fall hittade jag inte flöjtisten och hans toner, när jag i morse gick uppför Epstagatans backe. —
Egentligen är det så mycket, som går förbi oss, som menar oss stå mitt uppe i det verkliga livet. Livet, som omger oss är påträngande och pockande och hotar att slå in både fönster och dörrar och dränka vår inre människa i hård materia och valuta. Ja, livet, som vi står mitt uppe i, låter vi bedöva oss, så att vi inte hör livets egen puls. Men vi får kanske uppleva perioder, som är att likna vid sömnlösa nätter, då vi till vår förvåning anar pulsslag från livet självt, – ett liv, som vi inte hade tänkt på, därför att vi hade varit så upptagna av livets emballage. Gud give, att vi då, när det är som mörkast, finge nås av ett ljud från detta Liv, Nej, då räcker det inte med en fåglalåt. Det enda, som då gäller är ett ljud från livets Gud, ett ord från Honom, som är vägen, sanningen och livet.
Jag smög mig upp och tittade i gardinspringan ut genom fönstret. Gatan låg ännu i nattskymma men över himlen kunde jag ana, att den nya dagen var i annalkande. Det var detta den spelande fågeln hade varslat om, trots att marken var svept i mörker. Men himlen talade ett annat språk.
Och så vill Herren i vårt mörker säga ett ord, som gör att vi ser mot himmelen, “ty vi hava här icke någon varaktig stad, utan vi söka efter tillkommande staden”, står det i episteltexten för denna söndag. Men vägen dit? På denna lärjungafråga svarar Jesus: “Jag är vägen, sanningen och livet. – kommer till Fadern utom genom mig.”
”- – –
Igenom Jesus få vi nåd
Och finna på det bästa råd.”
Eder tillgivne Einar Göth
