Mikael Göth

När jag växte upp fanns det ett bibliotek i huset. Ett rum med ett stort äldre skrivbord och vars väggar täcktes med böcker. När mina föräldrar gick bort 2014 avyttrades det mesta av biblioteket.

Jag fick med mig ett antal brev som stod inklämda mellan böckerna. Närmare bestämt 143 stycken skrivna under åren 1963-1966 av min far som då tjänstgjorde som sjukhuspräst på Ersta sjukhus i Stockholm. Breven hade formen av ett veckobrev med titeln Sjukhusprästens Söndagsbrev och delades ut till patienter och de som arbetade på Ersta sjukhus under denna period.

Även farmor fick. Och hon sparade dem.

Jag har jobbat mig igenom breven och försökt fånga vad det var för något som sades i en känsla av ett kvardröjande samtal. Nu har jag kommit igenom och avslutar mitt projekt lagom till allhelgonahelgen och 143 brev ligger på en rad efter denna post.

Några tankar på det som jag kände igen bortom breven.

Tänker på att det vackra var viktigt genom hela livet. Stockholmsvyer med Riddarfjärden, fönster och hustak i kvällssol, fjäll, myrar, stigar, buskar, träd, sprickor i berg, porlande vatten, en tavla och skuggor.

Själavårdaren och människovärdets okränkbara totalitet. Intill den döendes sista andetag var människan omistlig och ovärderlig oavsett yttre status och bagage. Själavården gick som en röd linje genom hela herderollen.

Enkelhet och tydlighet i teologins fundamenta. Jesus Kristus som den enda för oss människor uppenbarade väg till Gud, människas behov av förlåtelse för sina synder, nåden som trons signum, bönen, bibelordet och mässan som bärare av Guds tilltal in i människans liv. Blev bara tydligare och tydligare ju äldre han blev.

Frånvaro av förklaringar till lidandets problem men en längtan att hitta mening och Guds tilltal även i det svåra.

Eller som han skrev i sitt första brev för att förklara dess uppgift: ”Ni skall se det här söndagsbrevet och de följande, som jag hoppas kunna sända, som ett brev från en medmänniska till en annan. Ty jag är inte något annat än en medmänniska, som fått uppdraget att vara präst på Ersta Diakonissanstalt och dess sjukhus. Uppdraget är av Gud och jag vet, att ett ord från Honom kan ge både Er och mig, vad vi behöver…”.

Att han även var min farsa skulle kunna vara en annan berättelse. Men det är det inte helt och hållet. Han var självklart en farsa men han var även präst dygnets alla timmar och årets alla dagar vilket han aldrig kompromissade med.

Ett arv som består av 143 brev skrivna mellan åren 1963-1966 väger långt mycket mer än koffertar av guld, titlar och medaljer.

Vi kommer alla från någonstans och det kan vi aldrig välja bort.

Ersta den 8/6 1963

Vårt sjukhus genomgår för närvarande ganska stora omdaningar. Det som vi väntat på så länge, håller nu på att genomföras i och med att avdelning II har börjat med överflyttningen till de nya lokalerna i sjukhusets östra del. Många har under den senare tiden sagt, då överflyttningen kommit på tal: “Hoppas att den gamla andan följer med till de nya lokalerna.” Det kan väl ge oss anledning att tänka över, vad vi menar med andan på ett sjukhus och vad som i så fall skulle vara utmärkande för en god “Ersta-anda”.

När man talar om andan på ett ställe, så är det givet, att den inte egentligen är beroende av komfort eller hög standard. Vi kan väl tänka på ett vanligt hem, som kan vara komfortabelt och modernt, så att man egentligen inte behöver sakna något. Men ändå kan det i hemmet råda en dålig anda. Och tvärtom. Givetvis bör ljusa och bekväma lokaler bli en hjälp till att skapa en trivsam och god miljö, men detta är inte själva orsaken till att det blir trivsamt eller en god anda. Nej, det beror på hur vi själva är. Andan som präglar vår vardag, påverkas av vad som utstrålar från oss människor, vare sig i negativ eller positiv riktning. Vi alla, både sjuka och friska, påverkar det vi brukar kalla för “andan på vårt sjukhus”.

Men allt som är gott kan missbrukas och förstöras. Det gälle också detta, Därför är det så viktigt, att vi alla tänker igenom, vad det är, som i så fall givit en god anda på sjukhuset. Ty en god anda kommer inte av sig själv. Nej, ibland gäller det att bekämpa onda tendenser onda tendenser främst hos oss själva. Det är aldrig svårt att se att andra sprider en dålig anda. Men det är så oändligt svårt att se sig själv utifrån och uppmärksamma sin egen brist i detta avseende.

 När vi talar om andan på Ersta, då må vi inte taga det bara som ett diffust, ogripbart begrepp, utan vår önskan och vår bön må väl vara den, att det blir Kristi Ande, som regerar oss, så att Kristi sinne måtte komma till uttryck hos oss, Det är ju därför vår dag börjar med morgonbön och slutar med aftonbön, då vi får förmånen att lägga fram dagens mångahanda inför Gud själv. Detta måste ju få prägla dagen både för den som vårdas och de som vårdar, var och en på sitt sätt. En god Ersta-anda kommer som en gåva till de många med knäppta händer.

I detta sammanhang kan jag också tala om, att morgonbönerna i radio klockan 7.40 sänds från Ersta kyrka den 10/6, 17/6 och 24/6.

Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 1/6

I morse fick hela Sverige reda på, att det varit diakonissvigning på Ersta. I ett program, som förekommit under några lördagar på våren och som kallats ”Skansenmorgon” har olika, personer intervjuats och i dag utfrågades kyrkoherde Lennart Levin från Mölndal. Han talade om att han bara för några dagar sedan varit på Ersta och sett över till Skansen och nu satt han på Skansen och såg bort mot söder-bergen. På en fråga om vad han hade haft för ärende på Ersta, kunde han tala om, att han hade assisterat vid diakonissvigningen i Ersta kyrka.

Och för oss här uppe på Ersta har det varit två stora högtidsdagar i onsdags och torsdags. Den första dagens höjdpunkt var givetvis diakonissvigningen, som förrättades av biskop Ljungberg i Ersta kyrka. Två av de tre nyvigda diakonissorna har som provsystrar tjänstgjort här på sjukhuset och den tredje har fått socialutbildning och bl.a. under en period tjänstgjort i Mölndal. Även om det är få – alltför få med tanke på efterfrågan – som nu går ut som nya diakonissor, så är det ändå något löftesrikt med varje nyvigd diakonissa och våra tankar och förböner följer dem ut i arbetet bland människor i nöd.

Från den andra högtidsdagen, i torsdags, är det väl många av oss, som hade tillfälle att vara med, som kommer att minnas föredraget av biskop Manfred Björkquist, Stockholms stifts förste biskop. Hans föredrag hade som ämne “I bönens värld”. Att det var en själavårdare med lång erfarenhet, som vi hörde i den snart 8O-årige biskopens ord, det kunde vi inte taga miste på. Jag skulle önska, att jag hade kunnat tala om det mesta för Er av vad han sade men varken minne eller utrymme räcker. Men när han talade om Guds svar på våra böner sade han att vi ofta upplever det som om Gud inte alls svarar eller att hans svar blir Nej! Men den erfarne bedjaren får lära sig att just Guds Nej till vår bön egentligen är ett Ja till oss – något som den trogne bedjaren ibland efter en tid får se. Månne inte detta är en erfarenhet, som gjorts under årens lopp av många även på vårt sjukhus. Hur många tysta rop har inte stigit upp till “all nåds Gud” från våra sjuksalar både av dem som vårdas och dem som vårdar! Gud hör alltid bön, men Han svarar inte alltid som vi vill utan som Han själv vill. Och hans vilja är alltid ett Ja till oss, men just därför måste det kanske bli ett Nej till vissa av våra önskemål, som föräldrar ibland måste säga nej till vissa av sina barns önskningar.

Till detta vill jag som hälsning bara foga ett ord ur Bibeln: Herren säger genom sin profet: ”Jag vet väl vilka tankar jag har för eder säger Herren, nämligen fridens tankar och icke ofärdens, till att giva eder en framtid och ett hopp.” Jer. 29:11.

Eder tillgiven Einar Göth

Ersta den 25/5 1963

Häromdagen fick jag i min hand ett brev, som givit mig en del att tänka på. Jag vet inte vem som är avsändaren – det står bara initialer under själva brevet, och egentligen brukar jag inte bry mig om anonyma brev. Men detta brev var egentligen inte ett brev utan ett nödrop. Brevskrivaren antyder i några korta rader, vari svårigheterna bestod och så tilläggs det: ”Hjälp mig att be! Bed mycket för oss! Bed för oss!!”

Kanske att min första tanke var: Om jag bara visste, vem avsändaren var, hade jag kunnat knyta kontakt och givit en mera påtaglig hjälp. Åtminstone hade jag kunnat tala om, att jag söker uppfylla den i brevet uttalade önskan. – Men då fick jag liksom ta mig själv i kragen och säga åt mig: Brevskrivaren begärde mera än din beskäftighet. Det var inte den mänskliga förmågan, som denna människa hoppades på. Den var redan prövad och hade visat sig vara ingenting annat än mänsklig oförmåga. Nej, vad den plågade människan längtade efter var Gud och hans kraft och hjälp och inte blott mänskliga välmenta råd.

Men varför uppgavs inte namn och adress, så att det hade kunnat meddelas, att vi verkligen bad? Svaret måste bli, att brevskrivaren hade tro. Ty förbönens värde ligger inte bara på det psykologiska planet, så att den först då betyder något för en människa, när hon verkligen får reda på, att hon är omsluten av förbön. Nej, förbön är att binda en annan människa fast vid Gud. “Gud vill alltid göra människorna gott, men särskilt på sina barns böner”, säger en själasörjare, som levde för länge sedan.

“Var snäll och bed för en människa, som är i nöd.” Så började brevet och den presentationen räcker. Gud känner ändå till den anonyma brevskrivaren. Du, som inte tycker att du har någon uppgift eller tycker, att de uppgifter som du har, ibland blir enahanda och hotar att bli slentrian – – Varsågod! Här har Gud lagt en uppgift mitt framför näsan på Dig. Och säg inte: Jasså, var det bara förbön. Det är inte bara det! Ty Du står därigenom mitt uppe i ett kraftfält, som är långt starkare än vad vi människor kan åstadkomma.

Så får vi bedja med och för varandra.

Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 18/5 1963

“BESÖKSFÖRBUD” står det skrivet på en lapp på vår sjukhusport. Vi vet alla vid det här laget vad det gäller. En av de mera smittosamma epidemierna har fått fotfäste i vårt land. I en handbok läste jag, att Sverige har varit befriad från smittkoppor sedan 1932. Men så plötsligt är den här igen och blir förstasidesnytt i dagspressen. Lätt konkurrerar den ut den nye astronauten såsom samtalsämne man och man emellan. Människor, som varit i riskzonen, isoleras och våra sjukhus stängs för sjukbesök, Mång människors trygghet råkar i gungning. Och förvisso är det inte något, som man kan passera blott med en axelryckning, det förstår vi av myndigheternas snabba åtgärder t,ex. i fråga om besöksförbudet. Men en människas trygghet och sinnesfrid behöver inte falla sönder för det.

Grunden till en människas trygghet kan vara “en god fysik” eller “ekonomiskt oberoende” eller “politisk säkerhet” osv. Men allt det där kan ju snart nog vändas i sin motsats. En människa med “järnhälsa” kan bli smittad av en epidemisk sjukdom eller råka ut för en olyckshändelse. En stabil ekonomi kan vid olyckliga omständigheter bli en ruin och den politiska säkerheten kan väl ibland vara en middagsslummer på en kruttunna. Så länge vi är friska menar vi ofta, att vi säkert inte skall förlora fattningen, även om vi bleve sjuka. Även om ekonomien skulle bli ett bekymmer, så skulle vi inte bli trälar under bekymren, Och även om den politiska situationen skulle bli förändrad till det sämre, skulle vi ändå modigt se framtiden an. Ja, tänk så litet känner vi oss själva!

Var kan en orolig människa få ro? Som ett svar vill jag bara citera första raderna i denna söndags, Bönsöndagens, aftonsångstext:”JAG vet väl vilka tankar jag har för eder, säger HERREN, nämligen fridens tankar och icke ofärdens, till att giva eder en framtid och ett hopp,” Där får vi lägga ner bekymren och oron.

Det står visserligen “BESÖKSFÖRBUD” på sjukhusporten, men det är En, som passerar ändå – Han, som har sagt: “Se, jag är med eder alla dagar intill tidens ände.” När Han kommer på besök, gör Han det för att få stanna. Han vill ju vara nära var och en, som åkallar hans namn. Det har Han ju själv sagt och det gäller både vid en sjuksäng eller ett operationsbord och vid de mångskiftande uppgifterna, som utföres inom sjukhuset.

Och vad mitt hjärta beder, Det vet jag att du hör;

Och vad mitt väl bereder, det vet jag att du gör.

I nödens högsta smärta Din hjälp mig närmast är;

Jag vet, att på ditt hjärta Du mina sorger bär.                        Sv.ps. 336:3

Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 11/5 1963

I södra änden av sjukhusparken står en kastanje, som jag kan se från ett av mina bostadsfönster. Mitt ibland högar av byggnadsplank och grus, i grannskapet av cementblandare och andra högröstade byggnadsmaskiner har det skett ett under i trädet med de stora, svällande knopparna, kom det ändå till sist så oväntat plötsligt. Där stod det en vacker morgon i dagens första, friska solljus med stora, gröna blad, utströdda i hela trädkronan. De nyfödda bladen gav t.o.m. liv åt de dammiga brädhögarna vid trädets sida.

Något hade skett under natten och morgontimmarna, som inte var beroende av mänsklig skicklighet eller planering. För mig var det som om jag upplevde ett eko av den Allsmäktiges skapareord i tidernas begynnelse. “Han sade, och det vart,” Just i dessa dagar läggs vårpsalmens ord direkt i vår mun:

Snart alla ängar stå i skrud,

Och skogen kläder sig som brud,

När livets krafter blomma.

Det är egendomligt att tänka, hur markerna över hela vårt land nu under några intensiva vårveckor brister ut i nytt liv. I skogarna, på ängarna, vid vattendragen och på åkrarna spirar och växer det med en kraft, som vi människor kan se och konstatera men innerst inne inte förklara. Gud låter det ske på nytt.

Men medan naturen genomlever vårens frigörelse, kanske vi är bundna av frost och köld. Vi känner oss djupfrusna och döda invärtes. Kanske vi i längtan sträcker oss efter frigörelse, likt vinterträdets kala grenar sträckas mot himmelen. Kanske det djupt där nere, ohörbart för mänskliga öron, ropar: Låt islossning ske även hos mig. Låt mig få leva ut i Andens nya liv! – Ja, det kan hos någon bli den önskan, som överstiger allt annat, t.o.m, längtan att bli frisk. Visst vill vi väl bli befriade från sjukdomen, men framför allt längtar vi väl efter att bli “levande” människor – jag menar människor, som lever ett friskt, andligt liv. Ty vi kommer inte ut ur vår egen cirkel, vare sig det är sjukdomscirkeln eller arbetscirkeln. Men vi längtar efter undret hos oss.

Och Gud vare tack, att undret kan ske – men blott genom samma mäktiga ord, som gavs, när livet väcktes i markerna. Och vad är det för ord, som kan få denna följd för mig? Det är den Uppståndnes: “Min vän. Dina synder förlåtas dig, Gå i frid.”

Så komme vår i Jesu namn

I folkens liv, i kyrkans famn,

Till alla själars fromma.

Eder tillgivne Einar Göth

Ersta 2/5 1963

Just på denna söndag infaller Reformationsdagen i år. I vanliga fall kallas den bara för ”tredje söndagen efter Påsk”. Det är den söndag, som man i gudstjänsterna läser texter, som i ett eller annat avseende handlar om hemlängtan. Hem­ längtan är något, som vi upplever, när vi tagas ur vår rätta atmosfär där hemma och förs in i något främmande, som kan vara förenat med smärta och oro. Hur bra det än kan vara på ett sjukhus, så kan det väl inte förhindras, att vi även finner riktigheten av det gamla ordspråket: ”Borta bra, men hemma bäst.”

Hemlängtan upplever vi väl i regel som något smärtsamt, en sugande saknad och längtan.

Om man bläddrar i vissa mycket utförliga psalmböcker, så finner man vid texterna för en del söndagar ett latinskt namn under söndagens namn. Kommer man då till tredje söndagen efter Påsk, står det “Jubilate” och därunder står dagens äm­ne, som är ”Hemlängtan”. Men detta måste väl vara ett feltryck, ty ”jubilate” betyder egentligen ”må ni jubla”, och det är sannerligen inte lätt att jubla, när man har hemlängtan! Och allra minst vill vi väl ha en uppmaning att jubla. Men det är inte feltryck. Vad texterna talar om, är längtan till det hem, där lärjungen vet, att hans Mästare är. För en kristen är detta det verkliga och riktiga hemmet. ”Vi hava här ingen varaktig stad utan söka efter den tillkom­mande.” Att denna längtan inte är helt smärtfri, det förstår vi, när det i en annan av dagens texter talas om bedrövelse och lidande just i det sammanhanget.

Men hur skall vi då kunna förstå sambandet mellan ”Jublilate” och ”Hemlängtan”? Svaret har vi nog i dessa textord: ”Vår bedrövelse, som varar ett ögonblick och väger föga, bereder åt oss, i översvinnligen rikt mått, en härlighet, som väger översvinnligen tungt och varar i evighet.”

 Ni, som i dag får känna av ”bedrövelse”, vare sig det är sjukdom eller en stor arbetsbörda eller oro eller vad det nu kan vara – till Er är detta sagt! Låt denna Er aktuella ”bedrövelse” bli insatt i ett större sammanhang, så att Ni har det hem, som Herren har öppnat för oss till ögonmärke! Då får även den svåraste nöden den rätta proportionen. Även det längsta lidandet blir då ”en bedrövelse, som varar ett ögonblick och väger föga” i jämförelse med den eviga glädjen hemma hos Herren.

Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 26/4 1963

“Varför skulle det här drabba mig?” Hur kan inte en sådan fråga bli en tung och ofrånkomlig börda för en människa. Och hur ofta får inte en sjukhuspräst höra den och själv tillsammans med patienten brottas med den och söka efter svaret utan att tröttna. Finns det väl överhuvudtaget något svar på den frågan? Kommer den inte alltid att förbli olöst. Ur en synpunkt – nämligen utifrån den människas, som icke söker svar på frågan utan frågar för att få utlopp för sin opposition inför sin situation måste vi säga, att det inte finns något svar. Men ur den människans synpunkt, som av uppriktigt hjärta frågar efter meningen med det, som kommer i hennes väg, även om det skulle vara lidande och nöd, kan vi säga, att det kan bli henne givet svar, som lyfter av bördan och av det negativa gör något positivt.

Ty frågar vi efter meningen med något, så måste det ju vara någon mening vi vill ha reda på. I detta fall när ”Någon” Gud. Vad är då Guds mening med allting, som Han låter ske? Helt generellt kan svaret formuleras med orden ur barnpsalmen 513: ”Och Hans mål är blott det ena, Barnets sanna väl alena.” En besvärlig och kanske plågsam behandling äger ju sitt berättigande just därför, att resultatet skulle bli en återställd hälsa. Men om ingen medicin i världen skulle det kunna sägas, att den giver en hälsa, som aldrig tar slut. Vad Gud dock vill, det är, att vi människor skall få uppleva en tillvaro, där lidande och nöd överhuvudtaget icke skall existera och att denna tillvaro aldrig skall ta slut. – Det låter som ett sagoland, men Kristi budskap talar verkligen om det som en verklighet, som är utlovad och som skall bli given åt var och en, som har mottagit Jesus som sin Herre och Frälsare.

Och nu kan vi återgå till de lidanden, som vi får känna av just nu. Gud kanske ville med sjukdomen dra ett tankestreck i vårt liv, en paus för eftertanke. Ty handen på hjärtat: inte frågar vi lika engagerat efter meningen med att vi är friska: vad Gud har för vilja med oss; i vilket förhållande Han vill att vi skall stå till Honom. Eller har vi inte gjort den erfarenheten, att vi tappar bort livets viktigaste fråga, då allt går som vi tycker att det skall göra, vare sig vår arbetsplats är sjukhuset, hemmet eller kontoret. Därför får vi idag, såsom friska och sjuka, säga som det omtalas i Bibeln, att en människa gjorde en gång: ”Herre tala! Din tjänare hör!”

Eder tillgivne Einar Göth