Ersta den 11/5 1963
I södra änden av sjukhusparken står en kastanje, som jag kan se från ett av mina bostadsfönster. Mitt ibland högar av byggnadsplank och grus, i grannskapet av cementblandare och andra högröstade byggnadsmaskiner har det skett ett under i trädet med de stora, svällande knopparna, kom det ändå till sist så oväntat plötsligt. Där stod det en vacker morgon i dagens första, friska solljus med stora, gröna blad, utströdda i hela trädkronan. De nyfödda bladen gav t.o.m. liv åt de dammiga brädhögarna vid trädets sida.
Något hade skett under natten och morgontimmarna, som inte var beroende av mänsklig skicklighet eller planering. För mig var det som om jag upplevde ett eko av den Allsmäktiges skapareord i tidernas begynnelse. “Han sade, och det vart,” Just i dessa dagar läggs vårpsalmens ord direkt i vår mun:
Snart alla ängar stå i skrud,
Och skogen kläder sig som brud,
När livets krafter blomma.
Det är egendomligt att tänka, hur markerna över hela vårt land nu under några intensiva vårveckor brister ut i nytt liv. I skogarna, på ängarna, vid vattendragen och på åkrarna spirar och växer det med en kraft, som vi människor kan se och konstatera men innerst inne inte förklara. Gud låter det ske på nytt.
Men medan naturen genomlever vårens frigörelse, kanske vi är bundna av frost och köld. Vi känner oss djupfrusna och döda invärtes. Kanske vi i längtan sträcker oss efter frigörelse, likt vinterträdets kala grenar sträckas mot himmelen. Kanske det djupt där nere, ohörbart för mänskliga öron, ropar: Låt islossning ske även hos mig. Låt mig få leva ut i Andens nya liv! – Ja, det kan hos någon bli den önskan, som överstiger allt annat, t.o.m, längtan att bli frisk. Visst vill vi väl bli befriade från sjukdomen, men framför allt längtar vi väl efter att bli “levande” människor – jag menar människor, som lever ett friskt, andligt liv. Ty vi kommer inte ut ur vår egen cirkel, vare sig det är sjukdomscirkeln eller arbetscirkeln. Men vi längtar efter undret hos oss.
Och Gud vare tack, att undret kan ske – men blott genom samma mäktiga ord, som gavs, när livet väcktes i markerna. Och vad är det för ord, som kan få denna följd för mig? Det är den Uppståndnes: “Min vän. Dina synder förlåtas dig, Gå i frid.”
Så komme vår i Jesu namn
I folkens liv, i kyrkans famn,
Till alla själars fromma.
Eder tillgivne Einar Göth
