Mikael Göth

När jag växte upp fanns det ett bibliotek i huset. Ett rum med ett stort äldre skrivbord och vars väggar täcktes med böcker. När mina föräldrar gick bort 2014 avyttrades det mesta av biblioteket.

Jag fick med mig ett antal brev som stod inklämda mellan böckerna. Närmare bestämt 143 stycken skrivna under åren 1963-1966 av min far som då tjänstgjorde som sjukhuspräst på Ersta sjukhus i Stockholm. Breven hade formen av ett veckobrev med titeln Sjukhusprästens Söndagsbrev och delades ut till patienter och de som arbetade på Ersta sjukhus under denna period.

Även farmor fick. Och hon sparade dem.

Jag har jobbat mig igenom breven och försökt fånga vad det var för något som sades i en känsla av ett kvardröjande samtal. Nu har jag kommit igenom och avslutar mitt projekt lagom till Allhelgonahelgen och 143 brev ligger på en rad efter denna post.

Några tankar på det som jag kände igen bortom breven.

Tänker på att det vackra var viktigt. Stockholmsvyer med Riddarfjärden, fönster och hustak i kvällssol, fjäll, myrar, stigar, buskar, träd, sprickor i berg, porlande vatten, en tavla och skuggor.

Själavårdaren och människovärdets okränkbara totalitet. Intill den döendes sista andetag var människan omistlig och ovärderlig oavsett yttre status och bagage.

Enkelhet och tydlighet i teologins fundamenta. Jesus Kristus som den enda för oss människor uppenbarade väg till Gud, människas behov av förlåtelse för sina synder, nåden som trons signum, bönen, bibelordet och mässan som bärare av Guds kraft och tilltal in i människans liv.

Frånvaro av förklaringar till lidandets problem men en längtan att hitta mening och Guds närvaro även i det svåra.

Eller som han skrev i sitt första brev för att förklara dess uppgift: ”Ni skall se det här söndagsbrevet och de följande, som jag hoppas kunna sända, som ett brev från en medmänniska till en annan. Ty jag är inte något annat än en medmänniska, som fått uppdraget att vara präst på Ersta Diakonissanstalt och dess sjukhus. Uppdraget är av Gud och jag vet, att ett ord från Honom kan ge både Er och mig, vad vi behöver…”.

Att han även var min farsa skulle kunna vara en annan berättelse. Men det är det inte helt och hållet. Han var självklart en farsa men han var även präst dygnets alla timmar och årets alla dagar vilket han aldrig kompromissade med.

Ett arv som består av 143 brev skrivna mellan åren 1963-1966 väger långt mycket mer än koffertar av guld, titlar och medaljer.

Vi kommer alla från någonstans och det kan vi aldrig välja bort. Därför blir väl denna sista post både en prolog och en epilog till det som varit, är och komma skall.

Ersta den 22/5 1964

Med posten idag fick jag ett brev från en person, som slutar det med orden: ”Varför skulle detta hända?” Jag förmodar, att orden förefaller synnerligen välbekanta kanske för oss allesammans. Kanske att vi själva vid mer än ett tillfälle använt samma ordvändning. Men låt mig få säga: När fäller vi sådana ord? I vilken situation befinner vi oss då? Ja, det kan vara synnerligen skiftande. Det kan vara sjukdom, ekonomiska svårigheter, problem inom hem och familj, samarbetssvårigheter, ensamhet… Uppräkningen kan fortgå utan ände, ty överallt stiger de orden fram ur ett nedtyngt människohjärta: Varför…varför. Ändå kan sällan något svar givas, som vänder den människans ”varför” till ett ”därför”. Det finns inga kataloger, där man t.ex. kan slå upp på ”S” och finna under rubriken ”sjukdom”, varför sådan drabbat mig eller min granne. Svaret måste alltid bli synnerligen personligt framvuxet under kamp oh förbidan. Det gemensamma för alla dessa situationer, då vi kämpar med frågan, varför det eller det skulle ske, är nöden.            

Låt oss dock tänka efter. Borde vi inte med samma allvar ställa oss ett inför ett ”varför”, när det går oss väl i händerna? Eller är vi genast på det klara med meningen då? Ofta blir det väl så, att den som plötsligt blir sjuk, förs kanske in på sjukhuset med detta ”varför” i hjärtat- Men när samma person får lämna sjukhuset, befriad från sin sjukdom, bär han inte längre med sig något varför. Och ändå skulle vi väl ställa oss inför den frågan: Varför får jag nu vara frisk? 

Frågan verkar kanske konstruerad. Och ändå borde jag ju ha anledning att leva mitt liv som frisk på ett sådant sätt, att meningen med mitt liv kommer till synes likaväl som när jag är sjuk. Ligger här inte inneslutet något av, hur jag förvaltar de pund som är mig givna? Vi ha så lätt för att sucka över vad som blivit oss fråntaget eller vad vi aldrig haft, så att vi inte ser, det vi nu äger.                

Låt oss på allvar ställa också sådana frågor som: Vad är meningen med att operationen lyckades så väl? Vad är meningen med att mina krafter trots allt nu kommer igen? Vad är meningen med att jag har vänner och anhöriga, som besöker mig under min sjukdom? Vad är meningen med att jag idag slipper plågor och i natt fått sova? Så kan vi rada upp viktiga frågor. När vi funnit svaren på dessa, kan vi kanske skymta svaret på de andra frågorna, varför det svåra skall komma.       

Aposteln säger: ”Leva vi, så leva vi för Herren; dö vi så dö vi för Herren. Evad vi leva eller dö, höra vi alltså Herren till.”                                                                                                                                                                                 

Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 15/5 1964

I går läste jag i en av de dagliga tidningarna ett uttalande av en beskickningschef, som skulle återvända från sitt uppdrag i Sverige till sitt eget land igen. Han hade varit i Sverige redan 1920, men då under andra omständigheter än nu. Den tid han nu innehaft den höga posten i vårt land, omfattade de senaste åtta åren. Intervjuaren ville naturligtvis få reda på de intryck som landet och folket hade gjort på honom. Ärligen sagt kan sådana där uttalanden vara ganska innehållslösa och intetsägande då den tillfrågade gör tydliga ansträngningar att lovorda allt och alla och slösar med superlativen, så att de mister sitt innehåll och sin betydelse.
Men det jag kunde utläsa av artikeln, gav mig ett annat intryck än det vanliga. Givetvis var helhetsintrycket tydligen gott. Vårt lands utveckling från 1920 års bondesamhälle till 1964 års industristat hade tydligen väckt ambassadörens största uppmärksamhet. Den enskilda människans kringgärdade välfärd var ytterligare uppseendeväckande i en utlännings ögon. Den höga standarden här i Sverige har tydligen medfört, att människor ställer höga krav och svenskens uppfattning av sin “nödtorft” ligger tydligen betydligt högre än hos de flesta andra folk. Där fanns dock frågetecken, som ambassadören satte i kanten bl.a. för den mångomtalade bostadsbristen, för Sveriges ställning inför EEC o.s.v.
Det, som dock gjorde det starkaste intrycket på mig i uttalandet, var att han hade upptäckten viss andlig fattigdom mitt i det materiella välståndet. Detta tar sig uttryck bl.a. däri, att så många svenskar inte har någon tro och på många områden inte några ideal.
Inga ideal, ingen tro… Det var en alvarlig diagnos. Vi kan givetvis skaka av oss detta genom att säga, att en utlänning kanske inte har kommit så långt under ytan för att kunna göra några klara uttalanden. Men samtidigt måste vi också hålla i minnet, att en utomstående i vissa fall kanske kan tydligare se, vad som fattas, än vi, som är vana vid förhållandena, därför att han har något att jämföra med. -· Materiell rikedom och andlig fattigdom – sammanställningen verkar egendomligt skrämmande. Har vi blivit så vana vid att leva utan tro, att vi i vardagslag inte märker det? Men när vardagens jämna rytm kommer i otakt och vår tillvaro blir som ett hjärta med klaffel, då famlar våra händer efter tro, men det vi får fatt i är en tro som inte ger trygghet och inte sinnesro. Ingenting av den ”väldiga tro, som slår över djupen sin svindlande bro”. Men även om vägen till Gud fått växa igen, så att den är svår att upptäcka – den finns kvar! Vår Gode Gud erbjuder oss att åter använda den. Och vägen är JESUS KRISTUS, vår FRÄLSARE.
Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 8/5 1964

På gatan utanför min bostad står träd, som en gång planterats i rader, liksom alléer. Men en dag under förra året kom ett arbetslag med stegvagn och linor. Ett av de största träden skulle bort. Det hade kommit att stå i vägen för en senare tillkommen parkeringsplats. Man högg av grenarna och sågade ner stammen, men man lämnade kvar en hög stubbe, som nu stått och torkat under det senaste året. Förmodligen gjordes det på detta sätt, för att rötterna desto lättare skulle kunna dragas upp, när de var döda.

Men i morse kom ett nytt arbetslag för att ta den sista resten av det stolta trädet. Kanske jag ändå med något av saknad tänkte på trädet, som hade haft en så vid krona och som i mitt minne tycktes ha höjt sig över de andra träden. Men stubben var motsträvig. Trots grävskopa och lyftkran tycktes rötterna inte vilja släppa sitt grepp i jorden. Efter en stunds intensivt arbete var rötterna runtomkring avhuggna, men stubben gav ändå inte med sig. Det var något, som höll den fast in i det sista, När jag en stund senare såg ut genom fönstret hade dock arbetet krönts med framgång, Den väldiga stubben låg upplastad på ett lastbilsflak och skulle nu köras bort. Och när jag såg rotsystemet, förstod jag, varför det hade varit så svårt att rubba trädstubben, trots att rötterna, som sträckte sig ut åt alla håll, varit avhuggna: den kraftigaste roten, som man inte kommit åt med någon yxa, hade gått mitt under stammen rakt ner i jorden. Kanske att detta också var förklaringen till, att trädet under så många år hade burit en sådan tät grönska och att dess grenar hade kunnat sträcka sig så högt mot himmelen.

Än ljuder inom mig psalmen, som vi sjöng på Kristi Himmelsfärds dag:                               

Där uppe är det ingen natt

Och ingen gråt och smärta;

Där uppe är min högsta skatt,

Där vare ock mitt hjärta.

I himlen hos min Frälsare,

Där vare min umgängelse,     Sv,ps. 125:4

Hur skall jag både kunna ha min umgängelse “I himlen hos min Frälsare” och ändå leva här på jorden i nuet? Att ha “sin umgängelse i himmelen är inte detsamma som “att leva i det blå” utan någon naturlig och verklig kontakt med förhållandena här på jorden. Nej, det är att sträcka sitt sinne och hjärta mot himmelen, där lärjungen en gång skall få möta sin Frälsare, liksom trädet sträckte sina grenar mot ljuset. Så kan grenarna bära frukt, Men sinnet lyftes aldrig mot himmelen, om inte vi också likt trädroten tränger djupt ner till Guds källor – Ordet, Bönen och Nattvarden. Ju djupare roten tränger, desto högre sträcker sig grenarna.

Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 1/5 1964

Åter har eldarna flammat i vårskymningen. Traditionen håller i sig både därför det är så vackert och därför att vi känner att våren nu bryter in, även om vårvindarna inte alltid precis ”leka och viska” utan ibland kan vara ganska sträva. Det blir liksom vår hälsning till livet, som nu vänder tillbaka över vårt land och som under sin vandring från söder mot norr sveper in det ena landskapet efter det andra i växtlighetens grönska. Och i dess spår följer hoppet om fruktbarhet och god äring.

Är det då bara utanför mig, som livet kan väckas på nytt? Kan det ske en förnyelse inom mig?  Behöver något sådant ske? Ibland kan vi uppleva det starkt och påträngande. Vi vill vara annorlunda än vi är. Komma bort från våra egna ofruktbara tankar, från jagiskhet. Som någon uttryckte det: “Pastorn förstår – jag längtar efter att bli en människa i mitt förhållande både till människor och Gud,”

Och medan vårelden flammar och brinner därute och för­ tär torra grenar och gulnat fjolårsgräs, vill Gud, livets Herre, tända en eld inom oss. Han vill att vi skall dra fram ur vårt väsens skrymslen allt det onda och orena, som vi stoppat undan men som vi ändå överallt haft med oss. Grenar, som skulle ha burit god frukt men som blivit torra och dugliga, måste släpas fram. Allt det skeva och förvända, som Gud kallar synd. Men denna inventering av det förgångna och det närvarande, som på så sätt får ske mellan en människa och hennes Gud, sker inte för att en utställning skall kunna etableras, utan det släpas samman för att bekännas och brännas.

Jeanna Oterdahl har uttryckt det på detta sätt i Sv.ps. 527:

0 du som ser, o du som vet

Vart stackars väsens hemlighet,

Som också vet, långt mer än jag,

Mitt väsens natt och dag,

Tag allt jag äger i din hand,

Bränn slagget med din renhets brand

Och låt mig leva i ditt land,

Min Fader och min Gud.

Elden måste få bränna,

för att livet skall kunna komma.

Men i förlåtelsens ögonblick lyfter Gud oss in i ett nytt sammanhang – i det eviga livets, som icke begränsas av dagar eller år, utan skall, när tiden är förliden, fullkomnas i evig vår. Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 24/4 1964

För en tid sedan läste jag en mening, citerad ur en skoluppsats, där den förhoppningsfulle eleven skrev: “Gripsholms slott var mycket vackert beläget alldeles intill glasskiosken.” Kan vi inte se för oss skolklassens besök på slottet? Givetvis gjorde detta väl något intryck med sin majestätiska resning, murarnas imponerande tjocklek, de slitna trapporna, som kunde led fantasien på strövtåg i den svenska historien o.s.v. Men glasskiosken, en liten fyrkantig träbyggnad på några kvadratmeter, som hade forslats dit, när det börjat våras och som skulle försvinna, när hösten kom, den skymde för barnet det väldiga slottet, vilket bar på en månghundraårig historia och som förvisso såg ut att kunna överleva den färggranna kiosken.

Ja, barn är sig lika, kan vi konstatera, när vi kanske själva minns vår skoltids utflykter, då matsäcken prövades innan utflykten ens hade hunnit börja. Men mönstrar vi vårt sätt att nu uppleva och reagera, skall vi kanske i sanningens namn också tillägga, att vi fortfarande är ess ganska li­ ka. Inte så, att en glasskiosk skulle fånga oss, på ett sådant sätt att vi knappt skulle tänka på ett så förnämligt historiskt minnesmärke som Gripsholms slott. Men det finns andra ovaraktiga ting, som fångar vår uppmärksamhet, så att vi blott med ett förstrött intresse uppfattar det Oföränderliga i tillvaron. Genom profeten Malaki låter Gud säga åt sitt folk: “Jag, Herren, har icke förändrats.”

Hemmet, arbetet, umgängeslivet och många andra intressen har kanske stått för oss som livets oföränderliga värden och gav oss en fast punkt i tillvaron. Men är dock inte allt det där lika ovaraktigt som glasskiosken i jämförelse med slottet? Arbetsförhållanden förändras; vänner förlorar kontakten med varandra; våra krafter, som vi kanske aldrig förut behövt spara, räcker inte som förut, vår hälsa, som vi tagit som en självklarhet, sviktar; ja, t.o.m. själva livet är ovaraktigare än vad vi sökt intala oss.

Som drömmar fly, så ila våra år.

All jordens glädje likt en fläkt förgår.

Allt hastar hän mot sin förvandling snar.

Du är densamme, bliv du hos mig kvar.         Sv.ps. 447:2

Men också lidande och sjukdom kan komma oss så nära inpå livet, att vi inte ser, att Gud finns även där bakom. Även en lång sjukdomstid är dock varaktig. Och i allt gäller det gammaltestamentliga ordet: “En tillflykt är Han, urtidens Gud, och här nere råda hans eviga armar.”

 Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 17/4 1964

”Kameran ljuger inte”, brukar det sägas. Men ibland undrar jag, om inte det är en generalisering, som kan ifrågasättas. Våra dagliga tidningar innehåller nu och en tid framåt den årligen återkommande vårkollektionen av reseannonser. “Bilder från fjärran länder med ständigt slösande solsken över vita sandstränder och säregna stadsbilder lockar oss att åtminstone i fantasien nå det mål, där lyckan är lika slösande som solskenet. – Men hur ofta kan man inte få höra att bilden, som skulle beskriva resmålet, visade den vackra framsidan. Det fanns dock en baksida också, som man inte fick se, förrän man var där.

Landet, där lyckan ständigt står i blom, är målet, som vi människor jagar efter. Ibland tror vi att vi uppnår det, om vi bara kunde få den eller den önskan uppfylld. Men det är som en hägring. När vi kanske fick det, som vi åstundade, då drog sig också lyckan ett steg tillbaka. Det, som vi hade längtat efter, gav inte den ogrumlade glädje, som vi hade hoppats. Eller också kom det annat, som gjorde intrång i vår personliga tillvaro och förtog den stora glädjen. Vi hade sett lyckan som på ett fotografi, där inte allt kom med, utan bara det vi hade hoppats.

Nej, det är inte de många ägodelarna, som i och för sig ger glädjen. Inte ens ”lyckliga” levnadsomständigheter. Den som ligger sjuk, tänker givetvis: “Vad lycklig jag skall bli, när jag åter är frisk!” Men den som lever i en sådan lycklig situation, upplever detta kanske inte alls med någon särskild glädje.

Men jag har även mött människor, omkring vilka det lyser av en nästan himmelsk glädje, trots att de under långa tider inte kunnat lämna sjuksängen. Hemligheten har varit “glädjen i Gud”.

Men ett fotografi kan även ha en rakt motsatt verkan: den kan peka på något, som vi inte förut sett. Jag lade märke till det en gång, då jag fick se ett fotografi från en ort, som jag besökt flera gånger, men som jag varje gång hade upplevt, som en av de tråkigaste och tristaste platser, jag stött på.

Men när jag såg detta fotografi, gjorde jag genast den reflektionen: “Aldrig har jag sett, att det var så vackert där.”

Samma erfarenhet kan vi kanske ibland få göra på andra områden. En gråtrist dag kan gömma något förunderligt, bara vi hade ögon, som kunde se det. Det finns överhuvudtaget ingen meningslös eller hopplös dag, men den kan av oss göras meningslös och hopplös. Där Herren är, där finns det nämligen alltid mening. Och där Herrens mening blir rådande i ett människoliv, där gives alltid hopp, som icke blott omfattar den dag, som vi nu upplever, utan öppnar ett perspektiv, som sträcker sig utöver tidens gränser.

Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 10/4 1964

Många stora ord och glänsande uttalanden, som i en viss situation har imponerat och bländat, har väl inte kunnat behålla sin aktualitet. Alltefter som tiden gick, krympte de stora orden, glansen förbleknade och de kom bort i den flod av ord, som sköljer över oss människor.

Men det finns ord, som får en rakt motsatt utveckling. De sades kanske till tröst eller vägledning en gång åt en nödställd eller villrådig människa. Lågmälda ord, som dock visade sig äga något, som gav kraft, varhelst de gavs vidare. Så var det med Jesu ord, noh något av detta kan även ske med ord, uttalade av en ödmjuk människa, fyllda av den Helige Andes kraft.

Jag fick själv en gång ett sådant kraftfyllt ord, som jag kunde följa tillbaka via tre förmedlare, Senare har det dykt upp i andra sammanhang, som sinsemellan varit skilda. Det har gått som ett själavårdsord från människa till människa. Någon gång har det dykt upp i en tidning, någon gång i predikan och föredrag, men kanske oftast bakom en stängd dörr i samtal två människor emellan. Dess väg bland människor kommer kanske aldrig att bli kartlagd, men vi kan nog dra den slutsatsen, att det gått från en tröstad människa till en nödställd för att trösta. Och när det hade fått utföra sitt verk, fick det gå vidare till andra, som väntade på Guds kraft och hjälp.

Och nu vill jag i min tur lämna det vidare. Kanske någon, som läser brevet, just nu behöver det.

“DÄR GUD FÅR MAKTEN, DÄR TAR HAN OCKSÅ ANSVARET,”

Det betyder inte, att en människa kan slå sig till ro med armarna i kors, om Gud bjuder henne, att hennes armar skulle vara i verksamhet. Nej, detta ord måste bli mottaget i ett gott samvete. Men då giver det ro.

En människa, uttröttad av kampen under en bestämd nöd, en som håller på att uppgivas under det ihållande trycket av kampen mellan hopp  och förtvivlan, som inte orkar tänka på framtiden längre, vare sig den är nästa timme eller nästa år. En sådan människa får kasta sig i Herrens Jesu armar, det må bära eller brista. Och de armarna släpper inte taget. De håller.

Han, som har all makt i himmelen och på jorden och som t.o.m. har makt att förlåta synd och läka sår. Han, som älskar mig mer än någon människa, kan göra och också bevisat detta genom sitt kors – Han tar nu ansvaret för den, som säger: “Här är jag, Ske din vilja.”

Eder tillgivne Einar Göth