Sjukhusprästens Söndagsbrev 26
Ersta den 12/10 1963
Egentligen är det ett svårt ämne, som jag tänkte beröra i söndagsbrevet den här gången. Jag tänkte skriva ett “tackbrev”. Det har ju skrivits så mycket vackert om tacksamhet så att man tycker, att jag därifrån skulle veta, hur man skriver om en sådan sak. Men ärligen sagt, så kan det väl gå an att skriva några vackra meningar tacksamhet, men att ha hjärtat stämt till tacksamhet i livets olika skiften – det är en annan sak.
“Tacken Herren i alla livets förhållanden”, uppmanar aposteln den kristna människan att göra. Den uppmaningen tycker vi passar så väl in i bilden av en högtidsdag, då en människa har anledning att se tillbaka på ett skiftesrikt liv. Då ligger orden kanske så väl tillrätta: “Jag har så mycket att tacka Gud för.” Det kan ligga mycket av livsvisdom och Guds-kunskap i ett sådant yttrande. Och nog vore det väl en bön, som vi behövde bedja, att vi finge se vårt liv i rätt ljus, så att vi såg, att vi ändå har en hel del att tacka Gud för.
Men tacksamheten skulle ju inte bara infinna sig hos oss som en sällsynt högtidsgäst vid 50-, 60- eller 70-årsdagar. Den skulle vara grundtonen i vårt hjärta i dag, vare sig vi firar födelsedag eller inte, vare sig vi lever i högönsklig välmåga eller vi lider av sjukdom eller ett övermäktigt arbete vare sig vi känner oss frimodiga eller klenmodiga. Och det är i detta avseende, som jag finner det vara så svårt att skriva om tacksamhet, därför att jag vet, att bland Er, som jag skriver till, finns det människor, som i långt större utsträckning än jag har fått smaka på svårigheter och lidanden. Men ändå ville jag, att brevet skulle nå fram även till den som har det svårast. Jag ville nämligen även i detta gå min Herres ärende. Låt mig få ta med Er till ett annat sjukhus, där jag hade mitt arbete för några år sedan. Där träffade jag en patient, en kvinna i 30-årsåldern, som genom sjukdom blivit svårt handikappad. Enligt läkares mening syntes hon för resten av sitt liv var hänvisad till sängen eller i bästa fall till en rullstol. När vi satt och pratade i korridoren, sade hon ungefär så: “Jag vet vad jag har fått gå igenom och jag anar vad som väntar mig, men jag kan inte låta bli att tacka Gud ändå. Inte därför att jag förstår varför detta skall hända mig, utan därför att jag för Kristi djupare lidandes skull får vara ett Guds barn och därför att Han har en dold mening med detta mitt liv, som jag med spänning väntar på att få förstå.”
Om vi kunde få göra denna människas erfarenhet, nog skulle vi vara lyckliga.
Eder tillgivne Einar Göth
