Ersta den 15/6 1963.
Vårens första, ljusa grönska har snabbt förvandlats till sommarens mörka och saftiga. Det gick så fort i år. Men kanske det alltid är så, att vi upplever våren, som något som vi gärna skulle vilja hålla kvar. Men även sommaren har sin tjusning såsom varje årstid har sin.
Om Ni någon gång kommer in i vår kyrka, lägger Ni säkert märke till, att antependiet på altaret också är grönt. Det beror väl inte så mycket på, att det hela skall harmoniera med naturens färg omkring kyrkan. Nej, textiliernas färger i kyrkan varieras inte därför att det skall vara bara vackert och trevligt med litet omväxling, utan man lägger in en viss innebörd i färgen, ungefär som vi är vana vid att svart är sorgens tecken och vitt är glädjens. Den gröna färgen, säger vi, skall påminna oss om, att den kristna människan måste tillväxa invärtes.
Det är egentligen en skev bild att tro, att när en människa blir kristen, påbörjar hon en tillvaro, som är både lugn och bekväm. Ur vissa synpunkter är det tvärtom. Att äga en riktig tro på Jesus Kristus, är inte, som om man ägde ett föremål, som man kan kalla sitt och som man kan stoppa undan i en byrålåda för att seden kunna taga fram vid vissa högtidliga tillfällen. Det är en karikatyr en kristen tro, ja, man skulle t.o.m. våga säga, att den bär falsk beteckning, om den skulle kallas för kristen tro.
Kristen tro är en kamp för livet. Det är ett: “Herre, Davids Son, förbarma dig över mig”! Det är en ständig erfarenhet av min egen svaghet och Herrens kraft.
Men inte kan det väl förbli så? Den kristna människan skulle ju tillväxa. Ja, hon skall tillväxa på ett sådant sätt, som Johannes Döparen tillväxte. Jesus själv säger ju om honom att han var den störste bland människor födde. Och denne Johannes säger vid ett tillfälle: Det är riktigt, att jag skall avtaga och Mästaren från Nasaret tillväxa.
Ty en kristen människa tillväxer aldrig så att hon inte längre behöver Kristus. Nej den kristna tillväxten går så till, att en människa behöver Jesus mer och mer. Så kan “Guds kraft fullkomnas i vår svaghet”.
Detta är något som också vi på sjukhuset får göra erfarenhet av. Vi misslyckas ständigt med tillväxten av den invärtes människan, men blir Vi därmed beroende av Kristi förlåtelse och kraft, har dock Han därmed blivit större i våra liv. Och det är av honom vi bli beroende.
Eder Tillgiven Einar Göth
