Ersta den 24/8 1963
Skördetiden är inne. – Uttrycket låter rent bibliskt, men det är, vad man iakttaga ute på landsbygden i dessa dagar. Många sädesfält har en tid stått färdiga för bärgning. De tunga axen har böjt sig mot marken. När så den första dagen med lämpligt bärgningsväder var inne, då rullade skördetröskorna ut på fälten och lämnade efter sig avmejade åkrar.
Sensommartid och höst är årstiden med två ansikten. Redan kan vi ana, att grönskan inte har så lång respittid. Träden som vi kan se från våra rum på sjukhuset och sjukhemmet, börjar skifta i brunt. Ett och annat blad, som inte orkar med längre, singlar i väg för vinden, som kommer farande utifrån skärgården. Kanske sådana iakttagelser för med sig ett litet stänk av vemod, trots klar och molnfri himmel.
På samma sätt kan en människa uppleva den tid i sitt liv, som kännetecknas av de gulnade bladen, de avtagande krafterna. Det är inte bara gamla människor, som kan få känna på sådana tider. Även över nysatta och unga träd kommer hösten. Visst kan man i sådan situation gripas av vemod och maktlös resignation.
Vad har gula, torra blad för uppgift? De är bara en ständig påminnelse om förgängelse och ett led i en ständig kretsgång av födelse och död.
Men denna årstid kännetecknas inte bara av torra, fallande löv. Nej, det som först och främst karaktäriserar den, är skörden. Ute på fälten samlas säd och rotfrukter in, i trädgårdarna plockar man ned, vad fruktträden ger och skogarna lyser röda av bär.
Visst är den tid, då bladen faller, en “avklädandets tid”. Men då kommer också frukten bäst till synes. Inte alltid är det riktigast att fråga: Vad gör jag? eller Vad gör jag inte? Utan det är kanske riktigare att ibland fråga: Hurudan är jag? Ty den tid, då hälsa och krafter tages ifrån mig, visar ofta hurudan jag var som frisk.
Inte alltid skall vi själva kunna se, att vi bär frukt, men det är inte heller det viktigaste. Kanske att vi kan vara en medmänniska till hjälp, utan att vi visste av, att vi gav någon hjälp.
Kraften till ett sådant liv tar vi oss inte själva. Men hos vår Uppståndne Herre gives, vad vi behöver. Han säger “Om någon förbliver i mig och jag i honom, så bär han mycken frukt; ty mig förutom kunnen I intet göra.” – När sedan Herrens skördetid är inne, blir inte det väsentliga för oss att kunna räkna upp, vad gott vi gjort utan om vi hade behövt Herren, som i allt giver växten.
Eder tillgivne Einar Göth
