Ersta den 28/9 1963
“Herren är i sitt heliga tempel, hans tron är i himmelen.” Med bland annat inleds en vanlig högmässa. Det tycks väl, som de orden passar väl in under höga valv inför en församlad menighet och vid orgelbrus. För många människor är det hela sanningen om Gud och därför blir deras vardag fattig och nödtiderna, som inte uteblir för någon människa, så svåra att genomleva och genomlida.
Men det är inte hela sanningen om Gud. Han är inte blott den väldige och oåtkomlige Guden, som vi små människor skall försöka höja oss upp till i hopp om att så bli accepterade av Honom och få audiens inför Honom en liten kort stund på söndag förmiddag. Nej, hela sanningen är denna: “Herren är i sitt heliga tempel, hans tron är i himmelen. Han är ock när dem som hava en ödmjuk och förkrossad ande. Han hör de botfärdigas suckar och vänder sig till deras bön.” Det är inte vi människor, som kan höja oss upp till den Helige, även om vi klär på oss bästa söndagsstassen. Men Han kommer till oss och hans anletsdrag är Herrens Jesu.
När vi alltså råkar in i nöd, sjukdom och sorg, när varje ny dag känns som en plåga och när framtiden inte blott ser dunkel ut utan rent av skrämmande, då är HAN nära, som känt den djupaste nödens bitterhet. Han kommer inte med vänliga men resultatlösa råd. Han säger aldrig till den modfällde: “Ryck upp dig!”
Ty Han vet att den människan inte kan lyfta sig själv upp ur “misströstans dy”. Han säger inte: “Gräv ner och göm och gå vidare!” Ty Han vet, att det som gömts undan på botten i en människas inre, kan väl vara gömt för insyn från människor – men det tynger för den som bär på det. – Vad gör då Herren? Gör Han något eller går Han bara förbi? Nej, Han stannar och säger till oss nutida människor det som Han en gång sade till en tulltjänsteman, som hette Sackeus: “I dag vill jag gästa ditt hus.”
Han vill inte riva upp det förgångna, det som ännu gör ont. Men Han vill inte heller, att vi skall bära bördor, som till sist blir oss alltför tunga. Vi får i stället ta fram det som vi gömt och lämna över det till Honom. Han orkar bära både bördan och oss.
Inte alltid är det så lätt att hålla fast vid, att Herren dock är hos mig, när jag blott känner pressen under nöden. Han har just därför givit oss hjälpmedel, Det som om vi utnyttjar dem rätt, både giver oss tro och stärker ·den.
Hjälpmedlen är Bibeln, som vi kanske har vid sidan av oss på bordet. Det är nattvardstillfällena, som inte blott är inskränkta till en gång i månaden, utan så snart den sjuke önskar. Det är bön och andakt. Och det är enskilt samtal med själasörjaren.
Eder tillgiven hälsning Einar Göth
