Ersta den 19/10 1963
Med skärpa framhålles i våra dagars samhälle människors likavärde. Obarmhärtigt avslöjas för mänsklighetens ögon platser och sammanhang, där detta likavärde ifrågasättes eller förnekas. Men samtidigt som vi riktar vår uppmärksamhet på att alla människor skall äga samma värde, håller vi bestämt på att tappa bort själva människovärdet. Om detta har sjunkit till botten, är väl glädjen ringa, om vi hunnit fram till mänskligt likavärde. Ännu är kanske inte botten nådd, men nog kan man väl i vissa sammanhang märka den uppfattningen, att en människa äger värde i den mån hon är “nyttig”.
Och med nyttig menar man ofta, att hon skall kunna producera något, så att även hon I, bidrager till att höja den allmänna levnadsstandarden, vår tids avgud. Visst är den höjda levnadsstandarden något att vara glad för. Ingen av oss skulle väl vilja återvände, till gångna tiders möjligheter att möta sjukdom och nöd. Men kommer detta vårt välstånd att skymma bort Honom, som är alla goda gåvors givare, då har vi gjort oss en avgud, som inte frågar efter den enskilda människan i sig själv, utan blott i den mån hon kan hävda sig bland andra och kan dra sitt strå till den allmänna stacken.
Varför tar jag nu upp ett sådant ämne i mitt söndagsbrev? Därför att jag indirekt stöter på den uppfattningen ibland, när jag går på avdelningarna. “Mitt liv är misslyckat”, säger kanske en modstulen patient. På min fråga: “Varför?” blir svaret ibland: “Jag ligger ju bara här och är människor till besvär.” Nej man skulle ju vara “nyttig”! Man skulle ju kunna göra något! Då hade livet haft värde! – Jo, jag förstår, att sådana tankar så lätt hugger sig fast i sinnet, när vecka läggs till vecka och vi inte ser någon ljusning.
Men låt oss nu vända oss ifrån tidens avgud och vända oss till levande Gud, himmelens och jordens Herre. Hur mycket anser Han, att en människa är värd? I Psaltaren läser vi: “Sin broder kan ingen förlossa eller giva Gud lösepenning för honom. För dyr är lösen för hans själ och kan icke betalas till evig tid.” – Vare sig människan är frisk eller sjuk, är hon ovärderlig. En har dock givit en fullvärdig lösen – “Jesus Kristus, som gav sig själv till lösen för alla”. Gud själv har satt ett gudomligt pris på människan. Därför äger varje människa ett oersättligt värde, ty Herren Jesus Kristus älskar henne. Har vi fått syn på detta, blir vi tvungna att göra en hel del omvärderingar. Då kan vi kanske t. o. m. få se, att knäppta händer kan vara “nyttigare” än rastlösa händer.
Eder tillgivne Einar Göth
