Ersta den 26/10 1963

“Gud är en bekantskap, som är värd att göra.” Så lär Geijer en gång ha yttrat vid en föreläsning i Uppsala. Kortfattat och utan överord har därmed uttryckts vad människor från olika tider har funnit vara så värdefullt, att de vågat offra allt för den bekantskapens skull t.o.m. sitt liv. Med en till synes oböjlig frimodighet bekänner Luther sin beredvillighet i detta avseende i en psalmvers, som vi ofta sjunger:

“För himmel, ej för jord, vi gå

Till strids och glade äre,

Äre alltid väl till mods,

Fast vi våge gods

Och ära, liv och allt, Ske blott som Gud befallt,

Guds rike vi behålle.”

Förvisso var det inte tomma ord. Men när vi sjunger eller läser de trosvissa orden, är det då vår verklighet, som vi därmed bekänner? Vi kanske skall gå ett steg ytterligare bakåt och fråga: Känner vi Gud och känner vi Honom på ett sådant sätt, att den bekantskapen är något värd för oss?

Vi tar så ofta för givet, antingen att vi känner Honom, eller också att vi inte alls har någon möjlighet att känna Honom. Båda uppfattningarna kan vara lika oriktiga. Kan man verkligen få reda på något om Gud? Gör det oss inte bara förvirrade utan fråntar oss förmågan att lösa våra personliga problem genom att behöva räkna med Gud? Det synes som det skulle vara riktigt, att det kanske finns en okänd Gud, ty Jesus säger: “lngen känner Fadern”. Då måste det ju bara trassla till sig för oss, om vi genom våra önskningar formar Gud för oss. Många människor känner Gud blott genom sina egna önskningar och då är Gud inte deras Gud utan deras tjänare. Bönen blir order, som man otåligt väntar på skall bli utförda.

“Ingen känner Fadern – utom Sonen och den för vilken Sonen vill göra Honom känd.” Dessa Jesu ord visar oss, att vi inte av oss själva kan känna Gud, men i Herren Jesus ser vi Honom. Där lär vi känna Honom såsom en Gud som förlåter syn­der och till denna förlåtelse knyter Han välsignelse och kraft.

När en människa kommit in i mörker och nöd, kan hon känna det som om hon hade tappat bort Gud ty hon ser Honom inte i mörkret. Men den förvissningen får Vi äga, att Gud inte tappar bort oss, om vi inte själva drar oss undan. Han släpper inte taget!

Eder tillgivne Einar Göth