Ersta den 1/11 1963
Allhelgonatid – har inte det ordet en klang av en tidig morgons frost kristaller? För det inte till oss en bild av flämtande ljuslågor i det land, där skymningen faller allt tätare? I vårt minne framträder sådana namn som Franciskus, Birgitta och andra bland helgonen, som kyrkohistorien känner till. Dock – Gud känner till flera helgon än kyrkohistorien.
I en liten andaktsbok av Jeanna Oterdahl skriver författarinnan: “Men ”’helgonen” är inte alla borta. Har jag inte själv sett dem och lärt känna några av dem, dina helgon i vår egen tid? De skulle bestörta, kanske harmsna avvisa ett så högt namn, och ändå ser jag ditt ljus lysa genom deras drag, din härlighet stråla ur deras väsen…”
En gång skall det visa sig, att helgonens antal var större än vad man hade anat, då den dagen bryter in, som Johannes fick en föraning av, då han såg himmelen öppen och en stor, oräknelig skara stå samlad inför Guds tron. Ty det kommer att finnas endast helgon i himmelen. Allt lidande, allt ont och orent skall icke kunna tränga in dit.
Då kanske det är bäst att försöka bli ett helgon, om man tänker sig dit! Och helgonidealet är för många en sådan människa, som är helt och hållet genomgod; som aldrig bär på en ond tanke och än mindre låter sig undslippa ett retligt ord eller lämnar efter sig en självisk handling; som gråter över andras synder och bär sitt lidande med lovsång. Men detta är inte en verklig bild av ett helgon. Ett helgon är en människa, som mera gråter över egna synder än över andras; som inte orkar bära sitt lidande, om inte Gud förbarmar sig över henne; som kämpar med synder och brister i tankar, ord och gärningar och som ofta får anledning att bedja både Gud och sin nästa om förlåtelse. Ett helgon är en syndare – men en heliggjord syndare!
Hur sker detta? – När man läser exempelvis Pauli brev till korintierna, blir man kanske minst sagt förvånad, att det i en kristen församling kan finnas så mycket elände, som aposteln påpekar i dessa brev. Och ändå kallar han dem i början av brevet för bl.a. “heliga”. Det namnet ger han dem inte av okunnighet och inte heller med ironi, utan därför att de voro “helgade i Kristus Jesus”. Och det betydde att dessa människor dag för dag överlät sin synd och sina misslyckanden åt Kristus i bekännelse och fick mottaga förlåtelse i hans namn och genom tron räkna Kristi rättfärdighet sig själv till godo.
Därför är det ett namn, som lyser över alla helgons namn – Kristi namn, i vilket också vi kan bli heliggjorda.
Eder tillgivne Einar Göth