Ersta den 23/12 1963
På grund av sjukdom har jag inte kunnat skriva något brev till Er på Ersta sjukhus och sjukhem under den senaste månaden, men nu till jul vill jag ändå sända Er en hälsning.
Vad vill jag önska Er i detta brev om inte en god jul! Och låt mig genast få säga, att detta ”God Jul!” inte får tagas som en klyscha – en vacker hälsning, som man så här års brukar använda sig av på grund av traditionen. Än mindre må den tagas som en illa dold ironi, när jag vet att de flesta, som mottager brevet, kanske måste tillbringa hela julen i sjuksängen, och andra, som kanske den största delen av juldagarna måste fullgöra en tjänst bland sjuka, som tar all kraft och lägger beslag på tid och intresse, så att det inte återstår så många möjligheter till umgänge med andra människor. Till just Er vill jag önska uppriktigt En God Jul!
Hur kan man i en sådan situation ärligt önska människor en god jul och hur kan man lika ärligt ta emot en sådan önskan, när det river och sliter inom en av längtan efter nära och kära, som man förmodar skall samlas som vanligt under julen. Men själv är man förhindrad. Och de där hindren kan vid sådana tillfällen kännas som bojor som håller en fången.
Men kanske vi ändå har möjlighet att nu verkligen lära känna en god jul – arbete och sjukdom till trots. Måste vi inte tvinga oss att fråga om och om igen, varför vi firar jul? Var det därför, att våra fäder i svunnen tid fann det nödvändigt att ”förgylla” den mörkaste årstiden med fest och levande ljuslågor? Ja, de gjorde det, men inte är det grunden till en god jul. Under en sådan förutsättning hade jag givetvis inte kunnat önska varken den ena eller den andra av Er en god jul, därför att förutsättningarna i stort sätt inte hade funnits, låt oss tillsammans försöka att skala av all julgransgrannlåt och se, vad som blir kvar för vår del. Blir det någonting kvar? Ett ensamt barn blir kvar. Bara ett barn. Men för några huttrande och hungriga herdar en gång var det inte bara ett barn utan det var BARNET, Ty för dem stod ett uppenbarelsens ord skrivet omkring krubban: “Eder är född en Frälsare i Davids stad.” Och därför blev det inte heller med någon ansträngd glädje, som herdarna vände åter och prisade och lovade Gud.
I den äldsta psalmen i vår psalmbok, skriven i slutet av 3OO-talet, sjunger vi liksom våra fäder:
“Han med himmelsk fröjd och fred Kommit har till jorden ned,
Ty han är båd Gud och man,
Som oss alla hjälpa kan.” (sv.ps.58:4)
Kära Vänner! Han “oss alla hjälpa kan”. Han kan hjälpa idag och Han allena kan hjälpa oss in i sin glädje för sitt namns skull.
Med tillgiven hälsning Einar Göth
