Ersta den 28 december 1963.
Dagen före julafton utspann sig ett samtal hemma hos oss mellan den treåriga dottern och hennes far. Det syns utanpå henne att det är något mycket viktigt, som är i görningen. “Jag skall gå och köpa julklapp”, förkunnar hon med bestämdhet. – ”Men alla julklappar är ju redan ordnade, eller hur? Inte har vi väl glömt någon?” – “Jo, jag skall köpa julklapp till Jesusbarnet.” Julklapp till Jesusbarnet! ‘Inte hade vi tänkt på det. Men treåringen, som upplevde julen. som Jesu födelsedag, visste av egen ljuvlig erfarenhet, att det är den, som har födelsedag, som skall uppvaktas.
Nå, men hur blev det? Vi fick kanske julklappar och vi hade glädjen att få ge. – Men har vi kommit ihåg att ge Jesusbarnet någon julklapp? Låt oss inte blott ta den frågan så där barnsligt sött och vackert, utan låt oss fråga oss själva med barnsligt allvar, så vuxna vi än är.
I ett förhållande är vi kanske ganska lika barn. Vi skriver önskelistor till jul. “Giv…Låt mig få…Tag bort…” Och nu skall vi väl inte bli så snusförnuftiga att vi drar en så felaktig slutsats, att vi slutar med att önska något av vår gode Gud. Nej,” det vill Han, att vi skall göra. Han låter sin tjänare säga: “Gören eder intet bekymmer, utan låten i allting edra önskningar bliva kunniga inför Gud genom åkallan och bön med tacksägelse.” (Fil. 4:6).
Men låt oss nu med den barnsliga tilliten och kärleken fråga: “Vad kan jag ge min Herre, Han som har utgivit sig själv för mig?” Inventerar vi med allvar våra förråd, blir vi måhända villrådiga och psalmens ord blir osökt våra egna: “Intet kan jag giva dig. Till ditt kors jag sluter mig.” Men har vi kommit dithän, att vi säger så med hjärtat, då har vi också givit honom det enda, som vi kan ge och det enda, som Han frågar efter – oss själva.
Och nu skulle jag vilja använda två överskrifter, som vi återfinner över texterna i vår Svenska Psalmbok, dels morgondagens texter och dels nyårsdagens. Över morgondagens texter står orden: Barnaskapets trygghet. Att få så där restlöst lämna sig i Herrens händer och säga: “Här är jag. Gör som du finner för gott! – är inte att utlämna sig åt det blinda ödets nyckfullhet, utan i barnslig trygghet låta sig skötas av honom, som i Jesusbarnet visat sig vara Kärleken. Det är att i trosvisshet säga: “I Jesu namn”, så som vi möter orden över nyårsdagens texter. På det sättet kan vi rätt sluta ett förbrukat år och börja ett nytt.
Eder tillgivne Einar Göth
