Ersta den 6/3 1964
“Vad är ångest?” frågar sig den danske tänkaren Kierkegaard. Han svarar: ”Det är morgondagen”. Är inte det många människors situation, även om man kanske inte använder just Kierkegaards formulering?
Känner vi inte alla till detta? Ibland kan vi förnimma det påtagligare än under andra perioder i livet. Inte alltid kan vi göra klart för oss, vad det är som oroar och gnager, Det är bara som en vagel i ögat, som vi gärna skulle vilja plocka ut men inte kan. Varje blinkning påminner oss om dess existens. På samma sätt är det med denna för oss så obehagliga förnimmelse. Vi försöker tänka på något annat, men det lyckas dåligt, Vi pratar med våra medpatienter eller arbetskamrater, men den oförklarliga oron kommer tillbaka. Vi bläddrar i en tidning, men vi har svårt att koncentrera oss.
Ibland vet vi inte varför vi känner det så här. Vi är rädda för det som väntar oss, även om vi inte har något belägg för att det kommer något obehagligt. Vi oroar oss för vad morgondagen skall föra med sig. Vi är ängsliga för själva livet, och ändå måste vi leva vidare…
Men vi kan även ha klart för oss vad det är som vållar denna inre oro. Det är en förestående operation. Det är svar på de prov, som togs för någon dag sedan. Det är oro för dem där hemma, Det är oro för arbetsuppgifter, som ligger framför oss. Det är ekonomien, som vållar bekymmer. Visshet likaväl som ovisshet kan injaga oro och ångest,
När nu människan är tryckt under denna börda och inte kan bli kvitt den, upplever hon väl sig själv ofta som så ensam och utlämnad. Ensam trots att hon kanske både har hem och vänner och arbetskamrater. Utlämnad åt makter, som hon inte kan ge namn eller gestalt.
Om mitt brev når någon, som har det så, vill jag rikta hans eller hennes uppmärksamhet på ett ord ur denna söndags episteltext: “Hon skall giva honom namnet Immanuel. ”Detta hebreiska namn betyder “Gud med oss” och är skrivet om Kristus, vår uppståndne Herre. Det är mycket förklarligt och begripligt, att vi är rädda ibland. Man skulle väl nästan kunna säga, att det inte är fullt normalt att aldrig vara rädd. Och Gud vet också, att vi är som barn, som behöver hålla i Fars hand. Herren Jesus Kristus är tecknet på, att Gud inte bara vill ha med oss att göra, utan att Han t.o.m. älskar oss, så att Han utgivit sin egen Son i vårt ställe, Det förgångna är förgånget för Gud, när vi mottagit våra synders förlåtelse. Nu är Gud med oss.
Med full förtröstan får vi lämna allt i hans hand. Han övergiver inte.
Eder tillgivne Einar Göth
