Ersta den 24/4 1964
För en tid sedan läste jag en mening, citerad ur en skoluppsats, där den förhoppningsfulle eleven skrev: “Gripsholms slott var mycket vackert beläget alldeles intill glasskiosken.” Kan vi inte se för oss skolklassens besök på slottet? Givetvis gjorde detta väl något intryck med sin majestätiska resning, murarnas imponerande tjocklek, de slitna trapporna, som kunde led fantasien på strövtåg i den svenska historien o.s.v. Men glasskiosken, en liten fyrkantig träbyggnad på några kvadratmeter, som hade forslats dit, när det börjat våras och som skulle försvinna, när hösten kom, den skymde för barnet det väldiga slottet, vilket bar på en månghundraårig historia och som förvisso såg ut att kunna överleva den färggranna kiosken.
Ja, barn är sig lika, kan vi konstatera, när vi kanske själva minns vår skoltids utflykter, då matsäcken prövades innan utflykten ens hade hunnit börja. Men mönstrar vi vårt sätt att nu uppleva och reagera, skall vi kanske i sanningens namn också tillägga, att vi fortfarande är ess ganska li ka. Inte så, att en glasskiosk skulle fånga oss, på ett sådant sätt att vi knappt skulle tänka på ett så förnämligt historiskt minnesmärke som Gripsholms slott. Men det finns andra ovaraktiga ting, som fångar vår uppmärksamhet, så att vi blott med ett förstrött intresse uppfattar det Oföränderliga i tillvaron. Genom profeten Malaki låter Gud säga åt sitt folk: “Jag, Herren, har icke förändrats.”
Hemmet, arbetet, umgängeslivet och många andra intressen har kanske stått för oss som livets oföränderliga värden och gav oss en fast punkt i tillvaron. Men är dock inte allt det där lika ovaraktigt som glasskiosken i jämförelse med slottet? Arbetsförhållanden förändras; vänner förlorar kontakten med varandra; våra krafter, som vi kanske aldrig förut behövt spara, räcker inte som förut, vår hälsa, som vi tagit som en självklarhet, sviktar; ja, t.o.m. själva livet är ovaraktigare än vad vi sökt intala oss.
Som drömmar fly, så ila våra år.
All jordens glädje likt en fläkt förgår.
Allt hastar hän mot sin förvandling snar.
Du är densamme, bliv du hos mig kvar. Sv.ps. 447:2
Men också lidande och sjukdom kan komma oss så nära inpå livet, att vi inte ser, att Gud finns även där bakom. Även en lång sjukdomstid är dock varaktig. Och i allt gäller det gammaltestamentliga ordet: “En tillflykt är Han, urtidens Gud, och här nere råda hans eviga armar.”
Eder tillgivne Einar Göth
