Ersta den 1/5 1964

Åter har eldarna flammat i vårskymningen. Traditionen håller i sig både därför det är så vackert och därför att vi känner att våren nu bryter in, även om vårvindarna inte alltid precis ”leka och viska” utan ibland kan vara ganska sträva. Det blir liksom vår hälsning till livet, som nu vänder tillbaka över vårt land och som under sin vandring från söder mot norr sveper in det ena landskapet efter det andra i växtlighetens grönska. Och i dess spår följer hoppet om fruktbarhet och god äring.

Är det då bara utanför mig, som livet kan väckas på nytt? Kan det ske en förnyelse inom mig?  Behöver något sådant ske? Ibland kan vi uppleva det starkt och påträngande. Vi vill vara annorlunda än vi är. Komma bort från våra egna ofruktbara tankar, från jagiskhet. Som någon uttryckte det: “Pastorn förstår – jag längtar efter att bli en människa i mitt förhållande både till människor och Gud,”

Och medan vårelden flammar och brinner därute och för­ tär torra grenar och gulnat fjolårsgräs, vill Gud, livets Herre, tända en eld inom oss. Han vill att vi skall dra fram ur vårt väsens skrymslen allt det onda och orena, som vi stoppat undan men som vi ändå överallt haft med oss. Grenar, som skulle ha burit god frukt men som blivit torra och dugliga, måste släpas fram. Allt det skeva och förvända, som Gud kallar synd. Men denna inventering av det förgångna och det närvarande, som på så sätt får ske mellan en människa och hennes Gud, sker inte för att en utställning skall kunna etableras, utan det släpas samman för att bekännas och brännas.

Jeanna Oterdahl har uttryckt det på detta sätt i Sv.ps. 527:

0 du som ser, o du som vet

Vart stackars väsens hemlighet,

Som också vet, långt mer än jag,

Mitt väsens natt och dag,

Tag allt jag äger i din hand,

Bränn slagget med din renhets brand

Och låt mig leva i ditt land,

Min Fader och min Gud.

Elden måste få bränna,

för att livet skall kunna komma.

Men i förlåtelsens ögonblick lyfter Gud oss in i ett nytt sammanhang – i det eviga livets, som icke begränsas av dagar eller år, utan skall, när tiden är förliden, fullkomnas i evig vår. Eder tillgivne Einar Göth