Ersta den 8/5 1964
På gatan utanför min bostad står träd, som en gång planterats i rader, liksom alléer. Men en dag under förra året kom ett arbetslag med stegvagn och linor. Ett av de största träden skulle bort. Det hade kommit att stå i vägen för en senare tillkommen parkeringsplats. Man högg av grenarna och sågade ner stammen, men man lämnade kvar en hög stubbe, som nu stått och torkat under det senaste året. Förmodligen gjordes det på detta sätt, för att rötterna desto lättare skulle kunna dragas upp, när de var döda.
Men i morse kom ett nytt arbetslag för att ta den sista resten av det stolta trädet. Kanske jag ändå med något av saknad tänkte på trädet, som hade haft en så vid krona och som i mitt minne tycktes ha höjt sig över de andra träden. Men stubben var motsträvig. Trots grävskopa och lyftkran tycktes rötterna inte vilja släppa sitt grepp i jorden. Efter en stunds intensivt arbete var rötterna runtomkring avhuggna, men stubben gav ändå inte med sig. Det var något, som höll den fast in i det sista, När jag en stund senare såg ut genom fönstret hade dock arbetet krönts med framgång, Den väldiga stubben låg upplastad på ett lastbilsflak och skulle nu köras bort. Och när jag såg rotsystemet, förstod jag, varför det hade varit så svårt att rubba trädstubben, trots att rötterna, som sträckte sig ut åt alla håll, varit avhuggna: den kraftigaste roten, som man inte kommit åt med någon yxa, hade gått mitt under stammen rakt ner i jorden. Kanske att detta också var förklaringen till, att trädet under så många år hade burit en sådan tät grönska och att dess grenar hade kunnat sträcka sig så högt mot himmelen.
Än ljuder inom mig psalmen, som vi sjöng på Kristi Himmelsfärds dag:
Där uppe är det ingen natt
Och ingen gråt och smärta;
Där uppe är min högsta skatt,
Där vare ock mitt hjärta.
I himlen hos min Frälsare,
Där vare min umgängelse, Sv,ps. 125:4
Hur skall jag både kunna ha min umgängelse “I himlen hos min Frälsare” och ändå leva här på jorden i nuet? Att ha “sin umgängelse i himmelen är inte detsamma som “att leva i det blå” utan någon naturlig och verklig kontakt med förhållandena här på jorden. Nej, det är att sträcka sitt sinne och hjärta mot himmelen, där lärjungen en gång skall få möta sin Frälsare, liksom trädet sträckte sina grenar mot ljuset. Så kan grenarna bära frukt, Men sinnet lyftes aldrig mot himmelen, om inte vi också likt trädroten tränger djupt ner till Guds källor – Ordet, Bönen och Nattvarden. Ju djupare roten tränger, desto högre sträcker sig grenarna.
Eder tillgivne Einar Göth
