Det är ganska många som befinner sig i vargtimmen under perioder. Man ligger och vänder på sig, tittar på tv, tar en promenad, lyssnar på musik, läser en bok eller skrollar i telefonen för att skingra tankarna i väntan på gryningen.
Proportionerna tar ibland formen av ett mentalt requiem.
Inför filmen Vargtimmen förklarar Ingmar Bergman sammanhanget:
“Vargtimmen är timmen mellan natt och gryning. Det är timmen då de flesta människor dör, då sömnen är djupast, då mardrömmarna är verkligast. Det är timmen då den sömnlöse jagas av sin svåraste ångest, då spöken och demoner är mäktigast. Vargtimmen är också den timme när de flesta barn föds.”
Vad händer om man istället för att titta på ytterligare ett avsnitt av en plats i solen från den spanska solkusten väljer att stanna kvar, gå in i, gå ännu längre ner och se efter vad det är som rör sig i mörkret. Tänk om det där pågår processer, trådar och skeenden som är långt mer betydelsefulla för ens egen existens och identitet än längsta charterresan, tjockaste boken eller bästa filmen.
Och den bärande frågan teolog som jag ändå är. Tänk om det är där man kan möta Gud.
Den ”dunkla natten” är inget okänt begrepp för vare sig nu levande själavårdare eller kyrkans mystiker ner i historien. La noche oscura del alm som Johannes av Korset eller ”den undre vägen” som Hjalmar Ekström valde att uttrycka det som. Och för mina ignatianska vänner som finns överallt och ingenstans är detta troligtvis vardagsmat.
Eller varnattsmat.
Men tänk om man fick sätta alla system, tänkare, teologer, mystiker, psykologer och alla andra som gått före på paus och gå in i vargtimmen helt själv och fånga upp det ofiltrerade helt på egen hand utan någon som nödvändigtvis måste vara med och försöka förklara.
Requiem är ackusativformen av requies vilket enligt uppslagsboken även betyder vila. Bra att också ha med det perspektivet på vargaresan.
(Jo, jag mår bra. Det är den allmänmänskliga vargtimmen som vi alla till och från delar jag är ute efter).
