Framför mitt hus, ett par meter under gatstenen, ligger grunden till St. Mikaels kyrka. Frågan är när kyrkan upphör att vara kyrka. Är kyrkan där även om jag inte kan se den. Inte jättekomplicerat att förhålla sig till något som andra inte ser. Fråga vilken präst som helst varför man envisas med att kalla altarringen för ring när den ändå bara är halv. Var finns den andra halvan?
Hittar på nätet om St. Mikaels kyrka: ”En tillvaro vi oftast inte kan se men som ändå är nära. Som liksom bor om hörnet…” (Alebo).
Någon har sagt att det är mycket av kyrkans väggar och tak som krackelerar och vacklar men att källarvåningen är intakt. De orden behöver man både pröva och förhålla sig till.
I ett försök att finna trådar i tillvaron så hittar jag Maria Matilda Larsson som skriver brev. Under nittonhundratrettiotalet tillbringade hon sina sista år på Ersta sjukhus, för att hålla mig kvar i någon sorts eftervärme från brevskrivande, Stockholm Söder och Ersta.
I ett brev till sin vän Hjalmar Ekström diakonen som fick tjänstledigt på livstid och blev skomakare i Helsingborg, skriver hon: ”- du ger Gud hela äran, och det gör även vi, som dock lärt oss älska dig, Guds tjänare, om också den ringaste bland alla.”
1962 publiceras en brevsamling kopplad till Hjalmar Ekström med titeln ”Den fördolda verkstaden” för att då dra en tråd från Ersta till det som ligger två meter under gatstenen på min gata.
Hur långsökt är inte det. Ganska långsökt. Men driver man en blogg med Times New Roman 12 som ersättning för ljust och fräscht så vilar man tryggt i långsökthetens frihet.
Den tidlösa frågan hur man skall förhålla sig till den dolda vägen och samtidigt en kyrka som är fysisk. Om det finns en hemlighet i den fördolda verkstaden så tänker jag att det även finns en hemlighet i den delen av kyrkan som tar kropp.
Dagen innan min vigning mötte jag en gammal lärare som jag inte sett på många år. När jag berättade vad jag skulle göra sa han bara: Låt ingen ta ifrån dig din frimodighet.
Gillar korta och koncisa samtal.
