Skulle hängt i Jerusalem denna helg. Hade sett ut lite olika joggingstråk för att kunna uppleva lite olika delar av staden. Hade även planerat att jogga till Betlehem för att dra in lite fysisk upplevelse i den årliga julberättelsen.
Så blev det inte.
Det blev ett smörrebröd och besök på designmuseet i Köpenhamn istället.
Utställningen ”Wonder” delades upp i olika rum utifrån associationer på själva ordet och landade i amazement, curiosity, miracles and reflection. Helt plötsligt kändes designmuseet som ett bra alternativ till Betlehem.
Befinner mig i en mellanperiod. Troligtvis ett konstant tillstånd i min tillvaro med variation på påtaglighet. Ut ur en grupp och sammanhang för att försöka ta mig in i ett annat.
Hittade Martin Buber i ett försök att skapa struktur i detta mellanläge och med en koppling till någon som verkligen tog sig till Jerusalem. Sist jag hörde om honom var 2009. Recap:
Det är i sina relationer människor blir till och detta relationsskapande är unikt för människan. Detta förhållningssätt mellan människor lägger han i två lådor.
Jag-Du relationer handlar om dialog och acceptans. Mötet blir till ömsesidig relation i en närvaro, ett relaterande och samspel med en öppenhet att stå till den andres tjänst utan att förvänta sig att få något tillbaka.
Den andra lådan beskrivs som Jag-Det. Vi blir till objekt för varandra i syftet att tjäna något på relationen och våra möten kan beskrivas som iakttagande, granskande och bedömande. (Lite som min relation till katten. Trevlig på morgonen, biter mig i foten om han inte får mat för att sedan hålla distans resten av dagen.)
Vår tillvaro utspelar sig alltid i någon av lådorna, ibland i båda. Men det är i Jag-Du relationerna som vi möts på riktigt och autentiskt. Där lever den upprättgående själen.
Kanske gäller detta både i betraktandet till grupp och Betlehem.
(Sedan tappade han mig eftersom han även skriver ”Närhelst en människa återvänder in i stillheten, sitt livs egentliga verklighet, konfronteras hon i djupet av sin ensamhet med grunden för tillvaron och erfar då den mänskliga problematikens djup”. Då blir det väl någon sorts Jag-Jag eller Jag-Gud box på det tänker jag. Oavsett blir det mellanmänskliga perspektivet lite väl mörkt för min smak eftersom han menade att Jag-Du relationerna med tiden degraderades till Jag-Det relationer för att landa i att det är endast i relationen med Gud som Jag-Du består).
Den som suttit vid en nära anhörigs dödsbädd skulle nog uttryckt det annorlunda.
Ja, vem vet hur det hänger ihop. En mer påtaglig fråga är ju när granen skall in. Kanske idag. Var den skall inhandlas är en icke-fråga. Alltid utanför domkyrkan. Ett varför på det går inte att ställa.
