Sakta men säkert avslutas det som påbörjades med ett tvåmånadersvikariat 2010.
“A transition is any event in life that alters your plans, your place in that plan, or your sense of purpose. Transitions can be stressful, and come with feelings of fear, anxiety, and anger. Coping mechanisms and self-care can help you navigate life transitions successfully.”
Skrollade igenom kyrkans facebook i någon sorts snabbspolning av det som varit. Spretigt men levande.
”Fantastiska Fosie kyrka så många gånger ni har lyft mig från stående på knän , så många måniskor från olika kulturer och religoner ni sammanfört i sorg och glädje , vilket jobb ni gör i vårt sargade område , ert arbete och sammanhållning har jag aldrig upplevt i någon annan kyrka i sverige tidigare ni är helt fantastiska ❤”
Det sitter i blicken som den där sävlige pastorn från Göteborg brukar säga. Frågan är vart man riktar den. Handen vid plogen, dagar som gräset, saltstod och skornas grus. Frågeställningen är inte ny men inte heller oviktig.
När är det dags att gå? Och Quo vadis? Veckans insikt landade när jag efter att ha sjungit “Må din väg gå dig till mötes” ett par hundra gånger, insåg att det inte handlar om en grusväg. Det är människor.
De som tillhör vägen är ett annat begrepp inom mitt gebit. Det hänger ihop.
Igår steg äldste grabben innanför dörren med finaste uniformen och baskern på huvudet. Livet pågår.
Dags att skjutsa yngste grabben till Lazerdome. På min tid, när jag var ung, var det spännande med fiskdamm och kriget utkämpades med “bra pinnar” som liknade maffigaste maskingeväret.
Allt har sin tid.
