Det har vänt. Närmare bestämt 221221 kl. 22:48.
”Det fanns dagar då jag trodde att vintern aldrig skulle ta slut, att den kommit för att stanna. Men nu har vi tagit oss ut ur mörkret, vi har en lång natt bakom oss. Nu kan vi se långt bort i fjärran, vi har tagit oss ut ur mörkret. Det är så skönt att se ljuset igen.” (1995, Lundell, Slutna rum 7595).
När man är mitt i mörkret är det lätt att tro att det är ett enda stillastående bestående. Kanske är det därför boken jag delar mitt liv med består av ett enormt flängande. Upp på berget, ut i öknen, in i staden, följ stjärnan, upp i trädet, in i graven, ut ur graven, ner i dödsriket, genom havet och hem till tullindrivaren.
”Jag sa: “Fäll ner spegeln och gör dig vacker igen. Jag tror jag ser en ny stad långt där framme” Det är dags att välja väg nu i denna nya tid. Sätta upp nya regler, nya mål, lämna det gamla.” (1995, dito).
Orden känns bekanta. Hur många gånger har man inte lyssnat till Mikael Järlestrand där han från läktaren sjungit ”Jag har hört om en stad ovan molnen. Ovan jordiska, dimhöljda länder. Jag har hört om de solljusa stränder. Och en gång, tänk en gång är jag där…”.
Det sägs att sångerna och psalmerna förr i tiden handlade om tåredal här och jubelsal där och att det idag mer är frågan om vem är du, vem är jag, levande charader, som Arja Saijonmaa sjöng en gång i tiden (även om det är svårt även för Arja att skaka av sig retoriken. Högt över havet och bort emot land. Stämmer frekvensen så räcker jag fram…).
Kanske förklarligt med längtan till jubelsal i en tid då maten tog slut och halva Småland satte sig i båten till landet i väster. Andra drog till Jerusalem om man tar rygg på Selma Lagerlöf. Samtidigt är det förunderligt med nutidens bilkö genom halva stan på Allhelgona.
Saknad av, längtan bort eller längtan till är frågan.
Oavsett så var det femtiofjärde säsongen av julberättelsen som man fick uppleva i dagarna. Skulle vise männen återigen knacka på fel dörr, eller hur skulle det gå den här gången? Hur kan man vara en vis man om man år efter år väljer att ta fel dörr? Antingen får det bli en spoiler alert inför nästa säsong eller får man konstatera att det är väldigt svårt att bryta sig loss från hur man tror att saker och ting borde vara men faktiskt inte är.
Samma sak på andra sidan berättelsen och Petrus ledarskapsfilosofi. Om det för vise männen krävdes ett sketet stall så krävdes det ett Getsemane för att saker och ting skulle falla på plats för Petrus.
På något sätt är det erfarenheten som får dem att fälla ner spegeln och göra sig vackra igen.
God fortsättning önskas.
