Har börjat titta på The Crown. Är på avsnitt fem och har då fyrtiofem kvar. Kan förundras över traditioner, sammanhang, krav, förväntningar, ritualer, släktskap och människans tidlösa och universella utmaning inför pengar, sex och makt.

Bakom allt bling bling anar man den enskilda människans längtan att få vara just människa. Några lyckas hantera det, andra inte. Kanske är The Crown den mest extrema formen när det gäller förhållandet mellan det kollektiva och det enskilda.

Alla befinner sig i varianter. Som min engelska kollega John Donne (1572-1631) utryckte det:

No man is an island,

Entire of itself,

Every man is a piece of the continent,

A part of the main.

If a clod be washed away by the sea,

Europe is the less.

As well as if a promontory were.

As well as if a manor of thy friend’s

Or of thine own were:

Any man’s death diminishes me,

Because I am involved in mankind,

And therefore never send to know for whom the bell tolls;

Monarkin, militären och kyrkan sitter på likartade strukturer. Långa historiska trådar, ritualer för människor i grupp och förväntan på individer som del av det kollektiva.

Nu kanske kungahuset inte är min bakgård, men kyrkan är det desto mer. Och här är det absoluta kluret. Ett så djupt kollektivt arv kombinerat med ett budskap om att Gud är oss närmare än vårt eget hjärta, gör att det inte går att uttrycka som en målsättning eller vision, utan endast som en bön.

Det är ingen hemlighet att människor bokstavligen går sönder i kyrkans värld. Omöjligt att förneka. Legio till antalet. Kanske hänger en del ihop med krocken mellan det kollektiva och Gud bortom hjärtat där beskrivande ord som mystagogik till och med skaver.

Tittade in i det lilla röda kapellet bredvid kyrkan. Fyllt med bråte halvvägs upp till taket och som fick kapten Hadocks källare på Moulinsart att framstå som ett välstädat förråd. Hur svårt kunde det vara att tömma det från takkronor, stolar, tavelramar och gamla psalmböcker?

Tog dit en antikvarie för säkerhets skull innan jag beställde den tänkta containern.

Nu blir det ingen container. Frågan kvarstår dock var man hänger upp tre meter långa takkronor.

Kanske är det bra med en viss tröghet i förändringsarbetet så man inte frestas att tro att kyrkan på något sätt skulle vara ens egna projekt. Men det är väl som med arv i allmänhet, fysiskt eller inte. Det går inte att göra upp med sitt arv i betydelsen att det inte skulle finnas mer. Man kan bara förhålla sig.

Blev förvånad när jag för något år sedan googlade min farfar som var född på artonhundratalet och det visade sig att han var riddare. Hur coolt var inte det? Förundrades över att ingen berättade det för mig som grabb. Kanske var det för man inte brydde sig. Lika bra det.

Den dagen jag fått ordning på pappersarbetet kommer det en annons på tjugo kyrkbänkar. Det är bara att hålla utkik de kommande tjugotre åren.

“Nu står jag på perrongen och vinkar av ditt tåg. En kram och du är borta men känslan den består. En kram så är du borta men känslan den består.” (Miss Lee, Den vintertid nu kommer).