Har nu utökat min pensionsförsäkring med fyra Red Love. En korsning mellan Royal Gala och Breaburn. Man har ju hört orden som Luther lär ha sagt, att även om världen går under imorgon planterar jag mina äppelträd idag.
Det tradiga är väl kanske att Luther aldrig sa det. Det var en kollega som skrev detta till några medarbetare i mitten av nittonhundratalet. Efter ett tag så stämplades det som ett Lutercitat och användes både av Helmut Kohl och Olof Palme. (Dalevi)
Eller är det en travestering av Voltaires Candid om att man måste odla sin trädgård oavsett. Det är frågan inflikar min fru vid köksbordet.
Passerade dock Wittenberg i veckan. En plats som förändrade Europa och resten av världen då Luther spikade upp sina 95 teser på kyrkporten. Om han nu gjorde det. Han bodde inte i Wittenberg då och det är Melanchton som trettiosex år senare gör en notering att Luther var där och hamrade. Därom tvista de lärde. (Harrisson).
Kanske kan det kvitta. Kanske var poängen ändå teologi fur alles. Här var det i alla fall första gången som mässan firades på det nya sättet. Tillgängligt och begripligt för alla. Satte mig dock på bussen vidare ner till Prag och fick där lära mig att det var platsen för den första evangeliska mässan. Tillgängligt och begripligt för alla. Framförallt långt innan den firades i Wittenberg.
Den som sa det han var det och det ständiga strävandet efter kyrkan i kyrkan.
Fyller år imorgon. Femtiofem år gammal. Jag är ju samma person som nyss cyklade runt på min blåa Crescent med både limpa och smatterlapp.
Upplevelsen av ljud, dofter och vind förändras med tiden. Ludet av smatterlapp, när moppemotorn startar för första gången, solvarm trappa, när helgen verkligen ringde till vila och stannade av, ljudet av steg i trappan, bilen som körde på grusgången, kon som råmade, bäcken som rensades på löv och började porla, is som knakade, maten vars doft bara växte och växte eftersom man inte fick lämna matbespisningen förrän allt var uppätet, vinden som susade när den drog genom trädkronorna, lovikavanten som var helt genomsur, första lärkan, skidbacken som var superbrant och gräsmattan som doftade nyklippt gräs och gympapåsen som luktade surt.
Allt detta som filtrerats genom förväntningar, ansvar, krav, drömmar, mål, visioner, längtan, misslyckande, fallna ambitioner, kroppslig förändring, avsked, välkomnande, studentrum, villa, bostadsrätt, tågluff, studiereslutat, brännboll, kompisar, sommarjobb, familj och resa i röd Amazon till folkhögskola.
Kanske var Carola något på spåren: ”Det är dags att börja tänka om. För tiden rinner ut den kanske snart tar slut. Och jag vet att det vi bygger upp nu. Det blir en dag det våra barn ska ha. Finns inget annat svar. Frågorna som jag har. Finns inget annat svar. Jag vill så gärna ha. En tro på framtiden. En tro på sanningen. En tro på gemenskapen. Någon gång. Någonstans. Någon dag.”
Passerade även Kafkamuseet i Prag. Inte direkt muntert, glättigt och glammigt. Men där Franz i brevet till Milena kanske ändå gör ett försök att hitta rätt.
“I am constantly trying to communicate something incommunicable, to explain something inexplicable, to tell about something I only feel in my bones and which can only be experienced in those bones…”.
Ska gå till domkyrkan idag och tända ett ljus i ljusbäraren. Ljusbäraren fyller också 55 år.
