Då var det dags att inviga fyrspårigt ner till Malmö. Som trigger stänger man av all järnvägstrafik i en vecka.
Provade att cykla en gång. Dyblöt och tappat all tidigare rutin får mig att ta bilen resten av veckan.
Tillsammans med alla andra som brukade sitta på tåget. Samhörigheten på tåget flyttas ut till motorvägen. Gnagande längtan tillbaka efter signalfel, obehöriga på spåret och byte av tågpersonal.
Tänkte ta tåget norrut mot Hallandsåsen på min lediga dag. Den sträckan är dock avstängd i tio veckor. Med tiden skall mopeden dit. Men moped kan man inte köra under tidspress. Det funkar inte så. Takes time.
Ora et moped. Bed och moped. Det får ta den tid det tar helt enkelt med både det ena och det andra.
Har kanske varit en småintensiv period. När gränslösheten slår in brukar det följas av en kort period av nedstämdhet.
Inte denna gång.
Och jag vet varför.
Har fått vara med i två konfirmandgrupper. Igårkväll fick jag uppgiften att hälla upp saft och läsa välsignelsen och plötsligt kändes det att allt föll på plats. Att få stå där och bokstavligen omslutas av allt liv är baske mig magi. Få förunnat.
Är nu inne på vårt tredje år i bostadsrätt. Kan ibland sakna både grannar och trädgård. Nu finns dock ett äppelträd utanför dörren. Har retat mig att på att man på denna lilla uteplats har valt att plantera ett äppelträd som ger äpplen som är helt oätliga, på gränsen till giftiga.
Tills igår då frun i huset tyckte jag skulle smaka ett av äpplena. Vissa insikter behöver helt enkelt mogna.
Tidens tecken. Så får man tid att lyfta blicken och återigen konstatera att svalorna är borta. Ser aldrig när de drar. De är bara borta. Ibland funderar jag på om det är svalornas frånvaro som gör att den där diffusa känslan av förtätning börjar infinna sig som till slut sätter halva befolkningen i rörelse mot kyrkogården kring Allhelgona.
Frånvaron gör att tillvaron behöver tryckutjämna.
Tar dock rygg på Weeping Willows. I början skrev de sångtexter som inte lyfte på slutet. No cure för de nedstämda vilket fick en del att deppa ihop totalt. Viss textmässig arketypisk stilform har infunnit sig med både det diffusa hotet och den lite mer hanterbara uppsidan på slutet.
I kyrkans värld släpar vi fram både morötter och pumpor på tacksägelsedagen som motkraft.
“Stockholm in dry white snow. Lights are low. Cars drive by real slow. In the cold. Strangers are passing by. And sometimes I see right through their minds. But they will never know
I’m waiting for her on a corner, my chest is full of hope. Songs about her are playing on my Walkman radio.
When she comes by. She’ll bring the warmth and melt the ice. Then we will fly into the light. She makes me smile. Diamond flakes fall through the sky. Then we will fly into the light…”. (In to the light, Weeping Willows 2002).
