Jag tillhör ju dem som inte tror på livspusslet. Att det skulle finnas någon sorts urbild av hur livet skall vara och där jag som människa är hänvisad till att spendera mitt liv att försöka få ihop alla bitar till något som på något sätt skulle kunna påminna något om denna bild.
De som tillhör vägen funkar bättre för mig. Undrar var jag har hört det.
Utmaningen är väl att när man satt även det på pränt kan det gå fel. Hur lätt är det att inte hamna i relativismens gungfly och bli den absoluta siffran för den gemensamma dyngan.
Gick in i domkyrkan för flera år sedan och orden ”Min nåd är dig nog” började surra i skallen. Funderar fortfarande på varför orden tickade och varför jag fortfarande minns tillfället. För legio är väl tankestråken för oss alla både dag och natt om både det ena och det andra.
Hela mitt liv har jag gått igenom kyrkogårdar. Helt klart arv och miljö. Läst på gravstenarna om direktören, tullaren, kyrkvaktmästaren och lärarinnan. Jag vet ju vilka psalmer det skall vara när det är dags, men fråga är vad det skall stå på stenen.
Han som tillhörde vägen och som tyckte att nåden var nog borde kunna funka. Om det nu skall vara någon sten. Inte helt nödvändigt.
Det känns som ”Harmagedonextraallt” i tillvaron just nu. Räcker verkligen nåden i förhållande? Kan du inte bättre? Tydligen inte. Vad är alternativet.
Wiki: ”Staden Megiddo låg vid ett pass längs en väg som förband Egypten och Syrien och staden valdes antagligen som platsen för slutstriden eftersom många strider utkämpats nära Megiddo på grund av dess strategiska läge.” Typ ett av antikens mest blodiga platser. Vad är nytt?
Kan känna en enorm sorg över det som sker. Sorg över att man firar terrordåd på våra gator, sorg över att man i staden som jag verkar i stilla accepterar etnisk rensning, sorg över att man stänger in miljontals människor på en liten landremsa och låter terrorister stå för lag och ordning, sorg över demokratins tillbakagång, sorg över en kyrka som har som signum att kunna sin historia men som har svårt att förhålla sig, sorg över familjerna som tvingas fly för det finns verkligen ingen framtid, sorg över att diktaturer har utplåning på agendan, sorg över att barnen riskerar att brinna upp i forsfor.
Bibelns kortaste vers: Jesus grät.
Motkraft. Fick vara med om dop igår. Kan rutinen när det är Le petit. Lite vatten, stilla musik, folk som sitter när man ska sitta och står när man skall stå samt efterföljande fotografering. Fint och under ordnade former.
Dop från brygga fyra var något helt annat. Kuling och först ner i vattnet för att inse att man inte bottnade, klamrande sig fast vid stegen ropandes till pappan att trycka ner dopkandidaten under vattnet, inte en gång utan tre (kanske inte helt nödvändigt, men skulle jag bada så skulle de), för att sedan kravla sig upp och i den iskalla vinden stå och sjunga:
”Ner i strömmen vill jag gå för att liv och räddning få. Renad i Guds nådaflod, pånyttfödd och heliggjord. Jag har nu en säker hamn. I Guds öppna frälsarfamn, jublet stiger nu i mig, Jesus du har gjort mig fri.” Och kall. (Sista meningen eget tillägg).
Tänker att både dopet och det vi senare kom att kalla nattvarden från början var en enorm fysisk upplevelse ganska långt ifrån den städade form vi har idag. Kändes som man levde när man gick på stranden mot centralstationen.
Nästa lördag skall det genomföras trettiofem dop i kyrkan. Själv är jag ledig.
Det sägs att Queen Elisabeth är i Göteborg. Känns tryggt. Gissar att man dammar av den gamla Lasse Dahlquistdängan ute på öarna.
”Ada har legat med papeljotter i natt. Och satt extra rött på kinden. Hon vart och hämtat sin lilla ljusblåa hatt. Ur en påse uppå vinden, Beda har köpt sig en känning på Grand Bazar. Ryggen är nästan bar. Prislappen sitter kvar. Bägge har tisslat och tasslat mest hela dan. Ja vad är det som viskas på stan Jo. Engelska flottan har siktats vid Vinga.
Oh boy oh boy oh boy. Tusen små sailors som vi ska betvinga. Oh boy oh boy oh boy. Då ska vi fröjdas på Liseberg. Med Charlie Bill och Tom. Dom sätter alltid en särskild färg. Och språket ja det klarar dom. Tänk att få segla med engelsk konvoj. Oh boy oh boy oh boy.”
