Ibland kastar man ett öga på tavlan med Pastor Loci. Befriande att man varken är den förste och troligtvis inte den siste på plats. Ibland med förundran över tid som passerat och att låset inte är utbytt.

Försökte lista familjens motsvarighet till denna tavla som då i mitt liv sträcker sig från nittonhundrasextioåtta fram till dagens datum. Insikt som följer på det är att perioder som upplevdes som hela mitt liv, hela min uppväxt, var en kortare period än det som idag faktiskt är en förlängning på ett tvåmånadersvikariat.

Vandrade utmed sundet vid Glumslövs backar. Studerade en skärmflygare som försökte komma iväg. Klent med vind gjorde att skärmen spändes upp med vek snabbt ner sig igen. Efter ett antal försök bytte han plats, gick närmare branten, sprang fram och lyckades till slut få luft under skärmen. Stilla gled han ner för kanten och landade hundra meter längre bort. Jag tröttnade och gick vidare. Ganska övertyga att han fortsatte. Ganska övertygad att han en vacker dag seglar omkring där borta på uppvindarna vid sundet.

”Men de som hoppas på Herren får ny kraft, de lyfter med vingar som örnar. De skyndar i väg utan att mattas, de färdas framåt utan att bli trötta” skriver den gamla profeten för över tvåtusen sjuhundra år sedan. Trygg i sin tillhörighet till sin Herre och en mer krass syn på sina medmänniskor: ”Förlita er inte på människor, som bara har en vindpust i sin näsa!”

För vem styr egentligen vart man landar, vem man är och blir. Val man gör och val man undviker, dörrar som man bankar på och det liv som fanns till vänster när man valde att gå till höger.

Lite som Sliding Doors från nittonhundranittioåtta med Gwyneth Paltrow som spelades in runt hörnet från min bostad det året. Parallella spår vad som skulle ha hänt om hon skulle hunnit med tåget och vad som hände när hon inte gjorde det.

Och boken High fidelity av Nick Hornby som fortfarande var poppig under samma period. Val, ålder, vad som blev och vad som inte blev och alla dessa top-fivelistor som ständigt konstrueras inom pop, konst, musik och som till slut spillde över till det mesta såsom “The top five most memorable split-ups”. Där allt till slut egentligen kunde kokas ner till samtidens och nutidens ”fear of commitment”.

Eller så hade Lina Sandell ändå rätt. Lite småländsk vardagsteologi om att man är den man är, livet blir som det blir och att allt ändå vilar i Guds händer.

Är ordförande i bostadsrättsföreningen. Verkar fungera så att den som är sist in får bli ordförande. Ingen direkt grogrund för maktkamp. I den rollen fick jag dock kontakt med kyrkoherden i St. Tomas katolska församling som vi delar ett visst och synnerligen oklart ansvar för den gemensamma parken mellan våra hus.  I vändande post kom frågan vem jag var och var jag hade vuxit upp för att till slut konstatera att vi vuxit upp i samma lilla samhälle under samma period i början av sjuttiotalet och att kontakten redan då var väletablerad.

Olika dörrar, gemensam park.