Reflektion och nåd har det gemensamt att man måste kämpa för att behålla det. Att vi förlorat nåden både i kyrka och samhälle är nog helt uppenbart för de flesta. Även om det inte är början till en dödsdans när begrepp som dessa rinner mellan fingrarna mörknar det garanterat längre ner på vägen.

Hade ett sommarjobb som utkörare av byggmaterial på en byggfirma. Ibland fick jag sällskap av en pensionerad byggmästare som lärde mig dels att aldrig hoppa från flaket med prylar i famnen dels att inte försöka fånga upp om det var material som var påväg att välta vid avlastning. Gå åt sidan och låt det falla.

Så här trettiofem år senare finns det fortfarande bärighet i dessa erfarenheter. Utmaningen är kanske att när man väl lastat sin lastbil med motsvarande dito som man för tillfället väljer att transportera men förlorar reflektionen kan man råka illa ut. Man kan förlora förmågan att både förstå att det är påväg att välta och att stiga åt sidan när det är påväg.

Försökte förstå begreppet reflektion men gick vilse. Uppmaningen om att gräva i och sätta ljuset på sig själv gav inte luft under vingarna. Kan höra hur min inre terapeut ropar att det är en fas att ta sig igenom på samma sätt som när man åker igenom tunneln i Hallandsåsen då det är molnigt och ruggigt på ena sidan, svart i tunneln och klarblå himmel på andra sidan.

Landar ändå i det som en gång var. Det är någon annan som skall reflekteras. Denne Gud som varken går att komma undan men inte heller låter sig fångas. Där får jag dock ihop både reflektion och nåd.

Var i Sachsenhausen förra veckan. För att vi inte skall glömma. En av guiderna berättade att man såg till att religiösa ledare försvann eftersom de hade förmågan att skapa sammanhang och gemenskaper under uppenbara begränsningar. Ett hot mot den uppenbara avhumaniseringen.

Fastnade även i en föreläsning om bildning några dagar senare. Till en början synnerligen avogt inställd då jag förväntade mig en flod av malande ord. Rätt hade jag om malandet, men som ändå på något sätt lyckades tränga igenom.

Samtalet om en gemensam kanon fick mig att landa i min egen släktkanon. Berättelser, platser, upplevelser, skämt, grymtande, traditioner, uppbrott, återkomst, protester, texter, sånger, anekdoter, resor, gräsmattor, midsommarfirande, tro, doft av kyrkor, doft av missionshus, doft av människor i grupp och där helgen ringde till vila och veckan gick ut klockan sex på kvällen.