Jag var ganska tydlig när frågan kom upp angående eurovisionsengagemanget. Ett klart och tydligt nej från min sida. Så nu har jag både fått blåsa ballonger och upplevt karaoke.
Återigen den där känslan av ”The Constant Gardener” från 2005 baserad på John le Carré’s bok med samma namn eller som Munro Leafs bok om tjuren Ferdinand som kom ut i samband med spanska inbördeskriget.
Jag har hört talas om karaoke men faktiskt aldrig upplevt det på riktigt. Till en början förstod jag inte att det var karaoke, utan tänkte att det var mer likt de som ibland kom till den lokala puben under min tid i London. De kom och sjöng sina låtar till ett förinspelat kassettband.
Men nu stod ”artisten” där och sjöng för att plötsligt gå ut och ställa sig på gatan och in kom det en annan kvinna och som gick upp och började sjunga på en annan låt. Förstod där och då att detta måste vara karaoke. Tom orkester.
Fick då även en glimt av människors genuina glädje och passion över både karaoke och schlagermusik.
Eftersom jag besitter en total oförmåga att tänka mig en tillvaro utan kyrka ser jag stråk av samma dilemma i båda sammanhangen. En genuin längtan och glädje samtidigt som det kokar av politik, makt, pengar, prickskyttar på taket och bepansrade polisvagnar. Varianter genom historien.
Veckans sång och musikupplevelse:
Söndag: Petri sångare plus blåsorkester
Måndag: Psalmsång vid andakt.
Tisdag: Sång med konfirmander. I samtal om konfirmandernas önskemål om utgångsmusik vid konfirmation framkom önskemålet MFF-hymnen. Ett samtal som rann ut i sanden.
Onsdag: Psalmsång vid mässa och karaoke på kvällen.
Torsdag: Limhamns brassband och kyrkokörer från St. Andreas och Limhamn.
Fredag: Födelsedagssång i trappan.
Lördag: Fortfarande lite väl tidigt men fågelsången är i full gång plus det häckande och arga måsparet på taket mitt emot som jag är osäker på om det är sång, ljud eller skrän.
Hoppade ner från altanen förra vecka och landade i rosenbusken. Det knakade till och det var inte rosen. Med lite stöd så har det linkats fram. Tog trappan på jobbet igår med några flak dricka i famnen och dags för andra foten.
Fredag x 2: ”På vacklande ben, men jag längtar att få följa. Du styrker mig och leder steg för steg…”.
Att bli ledd steg för steg får det dock tankesmedjas om ett varv eller två.
Lyckades dock ta mig bort till Bunkeflo. I kapprummet stod det ett par kryckor eftersom inte användes längre. Inte jätteförvånad att jag skulle hitta dem just där.
Tänkte ta mig till Örgryte idag. Vänner som fyller femtio. Finns en viss rytm i det sociala livet. Kalas med fiskdamm, student, bröllop, dop, konfirmation, student igen, femtioårskalas, silverbröllop om man har danska kontakter och begravningar när det är dags för det.
”Den dagen, den sorgen” och ”Blott en dag” hänger kanske ihop mer än vad man anar.
