Bor på en gata som kantas av rosor. Många rosor och många färger utmed den kullerstensbelagda gatan. Från mitt köksfönster ser jag hur folk stannar, lyfter upp en kvist, tar ett djupt andetag, för att sedan skynda vidare. Dofter av hemma, skog, hav och strand, gammal bil och blåröken från mopeden kan skicka en årtionden tillbaka fortare än ljusets hastighet.

Det har varit en period då jag haft människor i mitt liv som har fått somna in. Eller vad är det nu man säger? Somna in, gått bort, avlidit eller komma hem. Gemensamt är dock att de mänskligt sett har fått leva långa liv. Men också att de varit människor som genom sitt sätt att vara och leva sina liv visat på vad tro och tillit kan innebära.

Och på andra sidan? Det vars gräns ligger endast ett andetag bort. Stad ovan molnen och där rosor aldrig dör är frågan. Eller handlar det om att leva nu, dö sen. Tänk inte mer på morgondagen även om regnet bara öser. Har varit där på botten, ja, det löser sig. Det skiftar snabbt även om molnen ligger över dig…”? (Miss Li 2019).

Man är väl lite av en perspektivperiodare. Frågor som lever och som på något märkligt sätt bearbetas och blir som svalorna på hösten. Plötsligt är de borta utan att man lagt märke till det.

Just nu handlar det nog mest om det förunderliga Immanuel. Gud i ens liv. Sätt ord på det den som kan. Så absolut fundamentalt och så ogreppbart på samma gång. Men där orden till slut skrivs som att han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. (Upp 21:4).

Har köpt en röjsåg. Har vanligtvis en förmåga att bygga för stort och för tunt. Lite som när man byggde Bunkeflo kyrka på artonhundratalet. Men inte denna gång. I vardagsrummet ligger det en Huskvarna 545 FR redo för största träd och minsta tuva. Och aningens kraftigare än grannens 525. Och kanske att den får följa med till svärfars gård i Småland under midsommar då det behövs lite björke till midsommarstången.

Idag är sista dagen som formell arbetsledare i Limhamn. När jag ser tillbaka på mitt liv så har det alltid kommit fram väldigt bra människor och gått med en bit. Sammanhangen har varit ganska olika, människorna lika så, men jag har alltid fått bli omsluten av bra människor. Inget annat än förunderligt och långt ifrån självklart. Kan inte hitta någon annan förklaring än att det blir en givet. Som allt annat i livet.

Det finns ett visst inflöde av sjukvårdsinformation genom mitt brevinkast. Förundras ofta av den stora mängd av gemensamt förhållningssätt. Om arbetsklimatet på sjukhusen var som ett tema i sista skriften genom dörren. Louise Bringselius, docent i organisation och ledning, skriver om arbetsklimat och den nya formalistiska och hårdföra hållningen som präglar arbetsmiljön på sjukhusen. ”Det kommer i grunden från en misstro mot kärnprofessionerna där dessa har försvagats samtidigt som andra vill styra och kontrollera dem. När stödprofessionerna blir alltför inriktade på styrning och kontroll blir det väldigt svårt att vara läkare eller sjuksköterska och det skapar lätt rädsla och försiktighet hos de anställda”. Hon fortsätter att beskriva den bakomliggande orsaken för detta med att det finns ”en idé om att man blir mer professionell om man är mer hårdför och distanserad och fokuserar på regelefterlevnad.”

Men hon avslutar med att konstatera att ”vi vet från forskning att omtanke, det personliga och förmågan att bygga tillit trumfar den hårdföra attityden. Då får man betydligt bättre resultat än om man har fokus på resultat och compliance”.

Kanske handlar det inte bara om sjukhusvärlden, kyrkan eller fabriken. Kanske är bilden större. Kanske handlar det i grunden om de som fått gå före. De som varit människor och som genom sitt sätt att vara och leva sina liv visat på vad tro och tillit kan innebära.