Då fick Göran gå vidare, komma hem, överlämnas i Guds händer eller hur man nu väljer att uttrycka det. Varje gång jag hör Göran Fristorp skickas jag trettiofem år tillbaka i tiden och tjugo mil söder om Addis Abeba då det där fanns en gammal kassettbandspelare med ett kassettband vilket var med Göran Fristorp.
“Men åren gå och ensamheten växer du står en dag vid stranden av dess hav.
Det kastar ej semesterblå reflexer, det var din vagga – det ska bli din grav.
Det är din lut, det är din stränga skola. Det smakar fosfor och metall och salt
när dessa bittra vågor överspola med mörk kemi din innersta gestalt.
Du märker plötsligt hur de tystnat alla: menageriers, alla städers ljud,
och plötsligt ville du till jorden falla som fromma göra när de möta gud.
Som fromma göra när de möta gud.”
Hjälpte äldstegrabben med flytt till korridor och vidare studier. Han var väl lite sen med att ansöka om rum kunde man kanske tycka som förälder. Men det mesta brukar ordna sig för honom och han fick ett välkomnande med vändande post och rummet var hans dagen innan studierna började. Av alla tjugo tusen studentrum som finns i stan så visade det sig att det var mitt gamla studentrum där jag bodde för trettio år sedan.
Tid och plats är förunderliga ting. Lätt att luras och tro att det är något konstant när det i själva verket är extremt flyktigt.
Vemod eller frihet är frågan. Förmodar både och. En människas dagar är som gräset, hon blomstrar som ett blomster på marken. När vinden går över det, då är det inte mer, och dess plats vet inte mer av det. Men Herrens nåd varar från evighet till evighet över dem som fruktar honom.
Kanske kokas allt till slut ner till tre bokstäver när det kommer till både den här och den tillkommande världen. Utan nåd inget liv.
En Gruntvigpsalm som Fristorp spelade in kanske kan väga upp ensamhetens hav.
O liv, som blev tänt i kristtrognas bröst, dig har världen ej känt. Det ljus, som vårt jordiska öga ej tålt, dock lever inom oss, fast skumt och fördolt. Gud råder: allt skall under honom bli lagt med kärlekens makt.
O härliga lott: att leva där döden sin överman fått, där livet, som bleknat sen hjärtvärmen flytt och vingkraften veknat, skall blomstra på nytt, där kärleken växer som solvärmen blid i vårfrudagstid.
O ljuvliga land, där gråten ej rinner som timglasets sand, där rosen ej vissnar, där fågeln ej dör, där lyckan är klar som kristall, men ej skör, där intet skall fattas, blott sorgen som tär och plågar oss här.
Du levande hopp, som stiger förnyat ut dopkällan opp, o giv mig de vingar som Anden dig gav, att lätt jag mig svingar långt, långt bortom hav, dit bort där Guds sol lyser evig och stark på paradismark.
