Då var det dags igen. Helt övertygad om att jag varit med om detta femtiosex gånger. Berg ska sjunka och djup ska upp som den ständige sekreteraren i akademin skrev 1812.
Han lär ha hämtat inspiration från Alexander Pope från Twickenham som var duktig på att skriva och som fick leva i femtiosex år.
Bered en väg eller bereden väg är frågan. Kanske ingen folkstorm kring detta men håller på bereden. Färre val och mer ett konstaterande vilket på många sätt är befriande. Svaret är ändå bara ett andetag bort.
“Perhaps this final act was meant
To clinch a lifetime’s argument
That nothing comes from violence and nothing ever could
For all those born beneath an angry star
Lest we forget how fragile we are.” (Sting, Fragile)
Som input till den nuvarande ständige sekreteraren om tanken att skriva en ny adventspsalm skulle infinna sig.
Det knakar betänkligt i institutionsfogarna, både för kyrka och stat. Detta samtidigt som vi vecka in och vecka ut står och sjunger att tryggare kan ingen vara än Guds lilla barnaskara, stjärnan ej på himlafästet fågeln ej i kända nästet. Anspråken är lika enorma som texten är svår på gränsen till obegriplig.
Inre liv och/eller yttre struktur är frågan. Kanske med en förundran inför femtiosjunde gången att det kanske kan vara den yttre strukturen som är på agendan. Gör som Gud, bli människa brukar det ju heta i inkarnationens ankomsttider. Det inre är ju redan här och om det går det knappt att säga någonting om enligt mystikerna.
Det handlar om den realiserade eskatologin var det tapeterna hörde innan de i protest rullade ihop sig själva och gick hem från teologiska institutionen.
Katten och jag har en viss morgonrutin. Jag sitter vid köksbordet, kattluckan gnisslar, katten kommer till köket, jag går till vardagsrummet och lyfter ut den förskrämda lilla musen, musen glad, katten förvirrad.
Osäker på om det är samma mus eller en släkting. Oavsett så är det ett liv i eskatologins tassemarker för både mus och människa. Inte konstigt om någon skulle känna sig förvirrad.
