Hade förmånen att få åka på en kort retreat mitt i mörkaste Småland. Har ett allmänt skav inom mig när det kommer till retreater. Vet att det tillhör och förstår vikten av att göra det. Men jag är ingen retreatmänniska och har just ett skav kring det.

Det talades om att gå av vägen. Minns inte om Tranströmers välkända ord användes från dikten Gläntan. ”Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse.”

Sagt och gjort så steg jag rakt ut i granriset och det var som att gå rakt in i barndomen. Grenar som rispade mot kinden, kåda som klibbade i handen, ljudet från vinden som tog tag i trädkronorna, doft av jord, barr och mossa och den förunderliga känslan av att vara iakttagen men ändå inte.

Efter ett tag höll jag på att sätta foten rakt på en orm som låg och slöade i solen. Tog backen i två steg och skogsrisvandringen var över.

Tog mig på en skogsväg och mötte en älg. Försökte räkna ut hur jag fortast skulle nå älgtornet eller den stora stenen för att komma undan. Onödigt då älgen stod stilla och glodde på mig för att sedan sakta lunka in i skogen och försvinna. Fortsatte runt krönet och mötte nästa älg och förstod hur det funkade. Jag sa några ord och älgen tittade upp för att sedan ge sig av.

Hittade en skylt med en inplastad karta på Munkaleden. Följde leden med fingret och såg att den gick till den gård som min farfar en gång ägde och vidare ner till klostret Nydala. Har några vaga barndomsminnen, knappt skönjbara, från besöken på gården. Tror att minnena mer är konstruerade av vad andra har berättat eller skrivit om.

Funderade en stund på de stackars munkarna som fick i uppgift av Bernard av Clairvaux att lämna Frankrike och ge sig av till mörkaste Småland för att bygga ett kloster. Läser om legenden att de inte utan invändningar gav sig iväg på sin vandring norrut och att Nydala kloster invigdes samma år som Alvastra kloster 6 juni 1143.

Gissar att det tillhör kallelsens DNA. Man går inte dit man har lust, att det känns bra eller att sammanhanget passar en. Man går dit man blir kallad. Skinny jeans pronto.

Bodde över en natt på Ersta gästhem i Stockholm. Tog en promenad till huset där farmor och farfar bodde innan farmor flyttade till Ersta. Få minnen även här. Godisskålen i fönstret, badkaret som jag körde någon sorts båt i och att köket hade höga skåp. Blev insläppt i huset av en kvinna som pratade skånska och tillsammans tittade vi på hissen byggd av trä och gjutjärn. Även hissarna lät annorlunda förr i tiden.

Frågan är vad det handlar om när man försöker fånga det som varit.  Kanske handlar det till slut om ljudet av vinden i trädkronorna, hissen som slamrar eller ljudet av porslinsskålens lock som man försökte stänga så försiktigt som möjligt för att det inte skulle höras. Kanske blir det ändå till slut ett sista brev hem för att ta rygg på Vilhelm Moberg.

Frågan kvarstår. Blir vägen väglös, behöver man gå vilse för att upptäcka gläntan eller ska man gå tillbaka till senast kända platsen för att hitta koordinaterna vidare.

Eller handlar det om den där förunderliga känslan av att vara iakttagen oavsett vilken dal man har lyckats ta sig in i och därmed mod att gå vidare. För om jag än vandrar i den mörkaste dal fruktar jag inget ont för du är med mig är nog mångas erfarenhet när stormen väl lagt sig. Erfarenhet som många har men få kan sätta ord på.

För munkarna på 1100-talet var nog ordalydelsen dödsskuggans dal. Nova Vallis som blev klostret på Nydala, den nya dalen, med dess ursprung från Clairvaux i Frankrike, den ljusa dalen, kanske bäst beskriver deras ärende.