Det bor en amerikan i vårt garage. Det är inte första gången
någon från andra sidan Atlanten bor där, men ibland kommer de där lite udda
fåglarna.
Han bor i Palm Beach, Florida och äger en Club Mini, hundkoja tror jag de
kallades förr. Han har den i ett garage i London. Då och då flyger han över,
kör en runda i Europa, kör tillbaka till London, parkerar den och flyger hem igen till
Amerika.
Nu kom han körande, var på en gatufest i Köpenhamn igår, bor
hos oss inatt, kör vidare till Karlshamn senare idag. Han ska ta färjan till
Litauen, svänger söderut över Kalinigrad, passera Gdansk ner mot Berlin för att sedan återvända till London.
Det finns likheter mellan amerikanens resa och den resa Owe Wikstöm
med ”Det bländande mörkret” försöker mana till. Är dock osäker om man kommer
till samma resultat.
Han var rätt trött när han kom till oss. Grattis, du har
rätt långt kvar i den där lille bilen. Jag tänker att varje litet hål i vägen
måste upplevas som ett smärre stup med hjul stora som på en kundvagn.
Han följer sin passion, gör sin grej oavsett. Även om det
sliter.
Owe om den inre människan: Den människan som vårdar och har
ett rikt inre liv och som återvänder till sin inre ensamhet varken bugar sig
uppåt mot överheten eller föraktar neråt. Den inifrån styrda människan är
alltid på samma nivå som den hon talar till.
Kanske handlar det om att vårda sin inre kompass i ett hav
av ideologier och ismer. Även i de frommaste av fromma sammanhang som ofta kan
upplevas med en skeptisk förtröstan.
Dietrich Bonhoffer skriver i sin bok Liv i gemenskap att
förr eller senare kommer du till den punkten då du blir besviken på den kristna
gemenskapen. Detta är nödvändigt. Det är för att du på djupet ska erfara vad
som verkligen binder oss samman. Till slut endast Kristus.
Och jag förmodar att min inriktning blir Kyrie Eleison.
Att släppa taget om Kristus måste vara rena dårskapen. En kyrka
utan Kristus rena dårhuset. Är det inte det Paulus säger? En troende utan
uppståndelsen är en fåntratt?
Är detta som är den inre dörren?
