Var på bussutfärd
till Skäralid igår. En klassisk utfärd skulle man kunna säga. När
alla är på bussen för hemfärd blir vi tvungna att sitta och vänta en stund på
den förlorade sonen. Så det blir lite roliga historier och vi sjunger en sommarpsalm
för att få tiden att gå.
Då går det fram en flicka och frågar om hon får
sjunga en sång. En sång skriven av Bill Withers:
Sometimes
in our lives, we all have pain, we all have sorrow.
But if we are wise, we know that there’s always tomorrow
Lean on
me, when you´re not strong. And I´ll be your friend, I´ll help you carry on.
For it
won´t be long`til I´m gonna need somebody to lean on.
Ibland uppstår magin plötsligt och oväntat.
Hemma sitter jag fortfarande med boken ”Det
bländande mörkret, att upptäcka den stora glädjen.” Känner att boken tar mig i
fel riktning, den gör mig nedstämd. Befinner mig i ett mentalt hisschakt.
Kan man annat? ”Vården av det inre livet
fordrar emellertid att man stannar kvar i det uttråkade tillståndet. Det leder
ibland till en fördjupad smärta, en oro som i sin tur kan stegras till
förtvivlan…”.
Hanterbart om han kunde nöja sig med
det. Men det gör han ju inte.
Ner i avgrunden: ”I det ögonblick när
man ser in i det stora mörkret och
känner att ju djupare man går, desto utlämnad blir man, då är det både ett
farligt och ett saligt ögonblick. Då har man nämligen nått den avsats där man
inte bara av ett slags religiöst intresse utan på allvar börjar knacka på en
dörr.”
Kanske vänder det. För han säger att det
finns en förtvivlan som är sammanlänkad med ett totalt och fullkomligt hopp:
Kyrie eleison.
Klappa händerna om du är riktigt glad. Klapp,
klapp. I don´t think so.
