Detta ständiga berättandet. Alla berättar och det är väl som det ska
förmodar jag.
I söndagskväll stod jag på andra våningen och höll på att
dra in markisen när det började kvällas. När jag såg ner på gatan så såg jag en
äldre dam komma dragande med sin resväska. Jag stod och tittade och tyckte att
det såg väldigt tungt ut.
Jag tog på mig skorna och gick ut på gatan och undrade om
jag kunde hjälpa henne. Det var vänligt tyckte hon.
Så vi gick och samtalade på vår väg bort mot hennes hus som
låg i grannområdet. Hon berättade att hon hade varit i Göteborg och det hade
varit så fint. Hon hade träffat ett par som berättade om sitt arbete bland
offer för trafficking i Nepal.
Igår skulle jag skruva i en vattenpump i bussen som stod på
garageuppfarten. Då kom en pensionerad snickare förbi och i rask takt
berättades det om Ford 35, Jaguar E-type (V6, V8 och att V12 inte var så bra
för motorn var svart och för tung), om en tidigare i kvarteret boendes Humber, semesterresan
i en Toyota Hiace till Venedig och det egna husbilsbygget för 23 år sedan.
Idag lyssnade jag på Leah Tutu som talade om
förlåtelseprocessen i Sydafrika. Viktigt var att människorna fick berätta. Berätta
sina berättelser. Och att det handlade om att sitta och lyssna. Inte bedöma,
inte fixa. Bara lyssna.
Och nu berättar jag om berättandet.
Tänker att bibeln är full av berättelser. Kameler, krig,
sorg, glädje, husbygge, gräshoppor, regler, drömmar, vishet, ilska etc.
Och när jag läser alla dessa berättelser gör jag ju det med
längtan efter ett tilltal in i mitt liv, in i mina erfarenheter.
Lectio Devina tror
jag det hette om jag minns rätt.
