I fredags gick jag på cirkus med mina barn. Jag var
lagom entusiastisk innan jag kom dit men fick en oväntad upplevelse. In i det mörka
tältet, röd belysning, sammetsdraperier, män i cirkusuniformer, vackra damer i
paljettklänningar, cirkusorkestern som stämde sina instrument, och en clown som
kom fram mellan de olika numren.
Det var mycket närvaro, tydliga blickar, kropp
och rörelser. Mycket magi.
Eftersom föreställningen varade i nästan två timmar
hann tankarna vandra. När jag satt där funderade jag på magin i kyrkan. Alltså
inte hokuspokusmagin. Utan närvaron, förväntan, beröringen.
Hur kan jag, typ 47 år, lagom i det mesta, kör Volvo,
dricker mjölk, hälsar på grannen, känna beröring av det som sker i
gudstjänsten?
Det är nu existentiella veckan. Passionens historia.
Typ svek, övergivenhet, maktens män, ensamhet, gissel, hån, rädsla, uppståndelse,
förvåning. Hur ska närma mig det utan bli berörd?
Jag tycker om att ha begravningar. Det är ungefär
samma saker som händer varje gång. Men det är de stilla nyanserna som berör.
Magin ligger i det subtila. Sättet som någon lägger blomman på kistan, hur någon
undviker blicken, hur någon andas.
Inser att vi är olika. Är inte helt säker att det är
självklart att trummor och elbas automatiskt skapar tilltal. Sa jag och kände
mig plötsligt lite äldre. Förstår även att Cirkus Subtilum skulle få det svårt med biljettförsäljningen.
