Tog och höststädade trädgården. Det hanns inte riktigt med
när det skulle men kändes ändå bra att det blev av innan nyårsdagen.
Tittade på
barnens studsmatta och kände att det inte var någon idé att plocka in den. Vi
går ju mot ljusare tider med en stilla förhoppning att ingen vårstorm skall
lyfta den upp på taket. Vilket har skett vid tidigare tillfällen till
grannarnas förfäran.
Och året som nu är på väg att avslutas? Flipp eller flopp?
Hiss eller diss? Burop eller applåd?
Landar i ingången till förberedelserna av ett griftetal som
på något sätt bär karaktären av ett avslut. Det handlar inte om att rada upp en
massa saker och händelser i livet för att vi sedan ska kunna ge ett sista
omdöme, skickas över till andra sidan, eller in i nästa år, i en
Tripadvisoranda.
Ett griftetal handlar mycket om att uttrycka sorg och saknad
över det som en gång var men inte längre är, uttrycka tacksamhet över det liv som
fick levas, om Guds outtröttliga närvaro och om återseendets glädje.
Och?
Reduktionisten i mig växter. Mycket av det jag lägger ner
tid på är luftslott. Jag bygger och konstruerar för att försöka skapa
sammanhang att navigera i. Jag skapar samfundsträsk där guldet blir till sand,
kvicksand, när sinnet tyngs som värst.
Tar därför rygg på Kristus. Han går med Petrus på stranden
och frågar inte hur projektet gå på vatten funkade, hur det står till med den
inre resningen eller hur sambandet mellan alla högtravande ord och det verkliga
livet egentligen ser ut.
Det landar i frågan: Älskar du mig? Inte en gång utan tre.
Samma uppmaning får sedan lärjungarna när det är dags för
sammanfattning. Älska varandra.
Detta bär när inre ambitioner briserar och yttre
omständigheter förändras. För det är just det som åren gör med oss. Sållar i
det tänkta och förändrar våra yttre omständigheter.
Och framtiden? Synnerligen hoppfull.
