Så var det åter dags för sommarens golfturnering. Mellbystrands minigolfbana som vaknar till liv under några sommarmånader om året av någon som vill pröva entreprenörslivet i miniformat. Robinssonjocke som försökte köra surfcafé året innan har ersatts av Viktoria, tjugofyra år gammal.
Fjorton plus tio blir tjugofyra.
När hon ger oss bollarna konstaterar hon att jag var hennes konfirmationspräst way back när jag blev utplacerad på den Halländska slätten som adjunkt.
Åkte till Vallberga för att ta en kopp kaffe på Signes café. Ett café/lanthandel/bageri med en förunderlig livskraft. I grannhuset hölls det loppis. Barnböcker gratis, glas och koppar en krona och travar av LP-skivor från en svunnen tid som ingen ville ha kvar i sina ölbackar.
Fick med mig skynda att älska för tio kronor. Har läst om hans morfar, mormor, mamma och nu kom turen till hans pappa. Boken om Alex Schulmans pappa, om hans liv och speciellt om hans sista tid i livet.
Berättelsen är långt ifrån ovanlig. Kanske en av de mest återkommande med variation i mångas erfarenhet. Minnesbilder från uppväxt, bråk i baksätet, fisketurer och fotbollsmatcher på gräsplätten bredvid huset för att sakta glida över i att livet smalnar av. Spänsten i stegen avtar, fotbollsmatchen blir försiktigare, sista besöket i sommartorpet, äldreboende för att till slut vaka ut när pulsslagen sakta rinner bort.
Det är ingen rolig tid när man står på ingången till dödsskuggans dal. Inte nödvändigtvis sin egen utan någons som står en nära. När man inser att det inte går att vända utan den enda vägen är att ta sig igenom är det som om ljuden skalas bort och andra sinnesintryck silas bort och det definitiva tar vid.
Att inte göra tillräckligt. Den gnagande känslan av att man hade kunnat besöka mer, tillbringa mer tid och delat ytterligare en middag medan tid fanns. En erfarenhet som ibland delas både av den som såg sin förälder en gång om året eller flera gånger i veckan eftersom det inte finns någon bortre gräns.
Sorgen är individuell konstaterar Anna Bennich i sitt sommarprat och därför till viss del svår att systematisera.
Du var min konfirmationspräst. Ord som är ämnade för de äldre kollegorna men som nu blir bekräftelsen på det man anat. Livet går vidare oavsett om man vill det eller ej. Barnen som lyfter blicken och skaffar sig ett liv utanför familjen, där den som står kvar inte söker sig bort och ut, utan väntar och hoppas på att få samla ihop och vara tillsammans.
När det är dags: Blott en dag, Gud för dig är allting klart, Härlig är jorden, Stor är din trofasthet och att orden ”lär oss leva för de levande den tid vi har kvar” läses. Själv lite förundrad över hur jag kunde landa i detta mycket traditionella. Spaning på det: Sångtexterna och strukturen bär. Och det är tillräckligt. Inte för mycket och inte för lite. Det är som att åka flodångare. Båten går framåt medan deltagarnas tankar ibland riktas framåt för att sedan försvinna ut till den ena sida, komma tillbaka, för att sedan försvinna till andra sidan i ett varsamt pendlande.
Vita arkivet och döstädning i alla ära, men jag tror man missar något. Att de som är kvar får tillfälle att slå lite förvirrat i psalmboken, att förstå att sången ”Jag trivs bäst i öppna landskap” inte är någon psalm, ännu, att få lyfta och känna på stolen som alltid stod där, tavlan som hängde ovanför soffan och fåtöljen som stod framför tv´n. Att saker och tings värde kanske mer hängde ihop med de människor de var kopplade till än man själv förstod och att ett hus kan kallna fortare än vad man kunde ana när människorna lämnat byggnaden.
Att fysiskt få ta, känna och en sista gång tvingas samman med den närmsta familjen som står kvar kan slita, vara jobbigt och tungt. Även det som är jobbigt kan vara meningsfullt och det är där markeringarna kommer in som hjälp för att hänga upp det på något. Vad är alternativet? Dop, konfirmation, vigsel och begravning med ett tydligt avslut och en tydlig påbörjan av något nytt.
Ibland är det konfirmationsprästens uppgift. Att senare i livet få komma tillbaka, gå in i dödsskuggans dal, möta upp, gå med en liten bit, peka på en väg framåt och sedan släppa taget.
Kanske är det därför orden ”lär oss att leva för de levande den tid vi har kvar” uttrycks som en bön.
Hörde om mäns förhållande till gammelbilar. Gamla T-Fordar och liknande fordon var inte så eftertraktade längre eftersom ingen längre har någon relation till dessa. De har ersatts av Opel Kadett, Volvo Amazon/145, Saab v4 och Peugot 404. Barndomsbilar som påminner om gemenskap, dofter, ljud och att man var på väg. Tillsammans.
Då var tillsammansbegreppet självklart. När den bilresan är över spenderar både klan, kyrka och stat resterande tid på frågan om vilka som skall få vara tillsammans. Vilka som skall ingå, utgå och vilka som inte får stiga på. Det gäller folkkyrka som frikyrka, när det skulle väljas lag på skolgympan och vem som fick dansa med vem på skoldiscot, vilken kvotflykting som är välkommen vart, vem som ingår i folkhemmet (Selma Lagerlöf var först med att mynta uttrycket).
Att altarringen i kyrkan är en rund cirkel är ett sunt tecken på gemenskap. Befriande att man bara ser halva.
Uppdatering av någon sorts lista:
En religiös uppväxt kan bli både fängelse och frihet. Joel Halldorf, Expressen.se.
Camilla Lif. Sommarpratare och präst.
Karin Smirnoff. Sommarpratare och författare.
