Nu befinner sig det mesta av prylar i lådor fint staplade i olika högar. Enkelt, överskådligt och greppbart.
Flygeln fick ett annat hem, soffan gick till ett ungt par som är på väg att starta ett liv tillsammans och studsmattan hoppas av andra barn.
Återvände till Lund för tjugotvå år sedan. Följande saker i min ägo det året.
Gitarr.
Piedestal. Arvegods från farmor och farfars hem på Kungstensgatan.
Resväska. Kläder + ikon.
Mjuk bag. Mer kläder.
Volvo 142. Gul.
Pass.
Allt har sin tid.
Utanför mitt fönster har det passerat en kvinna med ett barn. Tidigt på morgonen har de kommit ner för backen för att, när dagen är slut, återvända senare på kvällen. År ut och år in. Nu är flickan stor och de går och samspråkar tillsammans. Det har alltid funnits någon sorts förtrolighet mellan dem. Men det är bara som jag gissar för jag har aldrig någonsin pratat med dem. För frågan är vad förtrolighet egentligen är. Ord, känsla, kroppsspråk eller utstrålning? Vem vet.
Har ett flyktingboende runt hörnet. År av tjena tjena på morgonen och tjena tjena på eftermiddagen. Anar att en del har hittat ett nytt liv i Sverige emedan andra befinner sig i Kabul.
Läste att en människa flyttar i genomsnitt femton gånger under en livstid. Inser att det är den femtonde gången jag byter adress. Känns som om min kvot är fylld. Nästa gång blir det förhoppningsvis till staden ovan molnen, där rosorna aldrig dör och där gatorna är gjorda av guld. Det sistnämnda gissar jag som en påminnelse om vad som har verkligt värde.
Snart dags för samma upplevelse som återkommer varje år. Insikten att svalorna är borta. Lite som staden ovan molnen. Så oändligt långt bort samtidigt som det egentligen bara handlar om ett andetag.
Var tvungen att hitta något nytt underlag till ljusbäraren i kyrkan då droppande stearin riskerade att sätta eld på kyrkan.
Cyklade ner till kakelförsäljaren och tiggde tre stora klinkerplattor av keramik. Då ska du ha svarta som synden tyckte han. Nä, tyckte jag. Det verkar onödigt. Jag vill ha tre ljusa plattor som en påminnelse om vad ljusbäraren egentligen vilar på. Det blev bra.
För mycket av det vi håller på med i kyrkan är att förhålla oss till förtroligheten.
För att vårda det som har verkligt värde.
Och hösten? Självklart den bästa får man hoppas.
