Då har ”roof top cocktailbaren” nere i hamnen fått sitt officiella namn. Mr G.
Det där med cocktails är inte riktigt min grej. Känslan av pimpad festis är påtaglig. Blev bjuden på en cocktail (Margarita) på Texas Embassy vid Trafalgar Square för många år sedan. Bartendern var en fri själ från Göteborg. Sist jag hörde om honom var att han träffade en spansk flygvärdinna, tog sitt pick och pack och öppnade en bar på någon ö utanför Afrikas västkust. Där slutar spåret.
Minns dock bra samtal om trons innersta väsen. Alltid en trigger.
Men att Bond skulle sitta och pimpla festis (Vesper) på bästa sändningstid vore väl att hänge sig åt downsizing av superhjälte. När förebilder och hjältar droppar av allteftersom får man hänge sig åt medveten förnekelse. Hittar ingen annan förklaring till hur denna sexistiska sprattelgubbe överlevt alla dessa år. Eller gjorde han det? Spoiler alert.
Restriktionerna tas bort. Ingen karnivalsyra direkt. Mer av en slowclapfeeling. Antingen har vi tappat bort discokulan eller har vi förlorat orken till social samvaro bortom skärm och dump.
Har hyrt bil. Ville helst kört med den gamle Volvon. Men att ge sig ut vid något som nog i historiens backspegel skulle definieras som den sista resan i tidsfönstret sportlov vore onödigt utifrån ett grupp-perspektiv.
Men tanken att 05:00 få rulla ut ur stan, över bron, äta frukost mellan Gedser-Rostock för att sedan runda Berlin, ställa sig i kön vid Munchen och se bergstopparna torna upp sig framåt kvällen känns rätt bra.
Läser om Bodil Malmsten i DN: ”55 år gammal gör hon det som många drömmer om: hon skaffar körkort, ger bort möblerna, säljer lägenheten i Stureby i södra Stockholm, köper en blå Rover och kör mot sydväst. ”Världen är full av tårar. Någon måste gråta dem, jag gör det av lycka i tvåhundra kilometer i timmen tills Autobahn tar slut”, skriver hon i boken ”Priset på vatten i Finistère”.”
Gillar tanken på att den unga kyrkan kom att definieras som ”Vägen”, eller ”de som tillhörde vägen”. Skitjobbigt, skrämmande och befriande på samma gång. Känslan av att balansera utmed en avgrund och samtidigt nynna på “I frid vill jag lägga mig ned”. Inte en helt okomplicerad kombo.
Att det triggar förändring till och från är kanske inte så konstigt. Som Malmsten konstaterar i en intervju från 2002: Jag hade inte råd att ha det så längre, hade inte tid.
Att inte släppa i tid skapar bara lager av.
Till receptboken under fliken fast, festis och fest:
4 cl tequila
2 cl apelsinlikör
2 cl limejuice
0,5-1 cl sockerlag
1 limefrukt
flingsalt
