Ersta den 4/6 1964
När jag i början av årets semester gjorde några dagars cykeltur uppe i Hälsingland, var jag alltid mån om att välja småvägar för att på så sätt komma undan motorbuller och bensinångor. Vägen blev därigenom givetvis krokigare, backigare och oftast längre. Men vad gjorde det. Jag var ju inte ute efter att komma fort fram. När jag en dag hade stannat vid en gård, fick jag där upplysningen, att, om jag sökte öde vägar, skulle jag cykla, vad man där kallade, ”Kalvstigen”. Jag anade, när jag hörde namnet, hurdan den vägen kunde vara beskaffad, eftersom kalvars stråt inte alltid är rak. Men eftersom det försäkrades mig, att det var en mycket litet trafikerad väg, tog jag chansen. Jag fann ganska snart, att vägen fyllde sitt namns anspråk. Men vad jag däremot blev verkligt förvånad över, var trafikintensiteten. Motorbuller bakom mig – omkörningssignal – och sedan ett dammoln, som för någon sekund täppte till samtliga fem sinnen. Denna procedur upprepades gång på gång. Det var nu inte något att göra åt. Den lilla aning av besvikelse, jag kände, fick jag lägga av och glädja mig åt det, som fanns att vara glad åt – och det var inte litet, det.
Men när jag hade lagt mig bakom drygt en mil av den vägen, glesnade skogen och jag såg en gård i skogsbrynet. Den låg och solbadade på sluttningen mot en liten skogssjö. De röda huslängorna slöts in i eftermiddagssolens sommarvarma hand. Men – ! På en åker invid husen stod bil vid bil parkerad. Långa rader av glänsande bilplåt. Kontrasten var nästan chockartad. Jag behövde inte länge sväva i ovisshet om, hur detta skulle förklaras. På långt håll hörde jag: ”Första – andra – tredje!” Och inne bland huslängorna trängdes en folkskara omkring auktionsförrättaren, som stod uppflugen på ett bord.
Nej, jag ställde inte ifrån mig cykeln och slöt mig till samlingen. Jag vet, hur sådana där gårdsauktioner går till. Jag har alltid en känsla av, att jag – objuden – tränger på en, som varken kan säga ”Välkommen” eller ”Gå din väg”. Kanske hade flaggan inte för så lång tid sedan hissats på halv stång ute på gårdstunet. Och nu gick folk omkring och plockade och grävde i det, som en annan människa hade omgivit sig med, när det var helg och när det var vardag. Man synar närgånget de skavanker som kanske ett sofföverdrag hade dolt. Man ler i förbigående åt sådant, som någon annan samlat på och kanske varit fäst vid. Man auktionerar bort bit för bit av ett människoliv.
Medan cykeln förde mig vidare och utroparens stämma ljöd allt otydligare bakom mig, slog det mig: Men är det verkligen människan, man får tag i, medan man plockar i hennes saker? Är det en människas hela värde och innehåll, som hon lämnar efter sig? Ja, vem vet, om det inte håller på att bli så för oss. – Herren Jesus säger på nytt i dag: ”Söken först Guds rike och Hans rättfärdighet…”
Eder tillgivne
Einar Göth
