Ersta den 11/9 1964

En givmild och varm höstsol öser in rågade mått av kvardröjd sommarvärme genom fönstren i mitt arbetsrum. Hade det inte varit för att kastanjerna nere i sjukhusparken börjat gråna i sin grönska och fälla ihop sina stora blad, som man fäller ihop paraply i solsken och hade det inte varit för att lönnen strax intill redan påbörjat höstens stora omfärgning av sin omfångsrika krona eller för att ett och annat träd blivit slitet och genomskinligt, hade jag kunnat tro, att det varit sommar.

En stor sommarfluga har på något sätt lyckats smita in i mitt rum. Som ett jaktflygplan flänger den omkring i hastiga och tvära manövrar, som om den försöker lura en förföljare. Plötsligt gör den sin attack mot fönstret. En tung duns mot glasrutan. Och så återvänder den till sina snabba svep ute i rummet för att efter en stund på nytt göra ett försök mot fönstret, som inte heller den här gången sviktar för en energisk sommarflugas anfall.

När det börjar luta mot höst, kan man känna medömkan även med en fluga, varför jag öppnade den ena fönsterhalvan. Med ett ilsket brummande i motorerna stack det lilla flygplanet ut i rummet igen. ”Nästa attack, den gör mot fönstret, kommer förvisso att krönas med framgång”, tänker jag. ”Då hittar den det öppna fönstret och får äntligen den efterlängtade friheten”.

Men kan någon tro, att detta arma kräk valde det öppna fönstret? Nejdå. Det envisades med att i full fart styra mot den stängda fönsterhalvan. Jag vet inte hur mycket en fluga kan känna, men nog förefaller det en betraktare, som om det skulle kännas en hel del.

Detta är nu inte typiskt bara för flugor. Så gör också getingar och fåglar och – människor. Inte så menat, att vi försöker oss på att gå igenom stängda fönster. Nej, men ofta beter vi oss så, när den väg, vi som människor har att vandra, av en eller annan anledning blir stängd. Vi hade ju vår livsväg så tydligt utstakad för oss ända till pensionsåldern – ja, t.o.m. bortom den dag, då vi skulle få lyfta vår första pension! Och så kommer det ett hinder! Och vi argumenterar för oss själva: ”Det här var ju min väg! Varför då detta intrång i min strängt personliga tillvaro?” Vi står, bildligt talat, bakom fönsterrutan och pekar ut: ”Det är ju där vägen går!”. Kanske att vi t.o.m. i ett enskilt samtal med Gud fyrar av vår missräkning som glödande anklagelser.

Är det då så säkert, att vägen, som vi har utstakat, skall bli vår väg? Gud har kanske öppnat den andra fönsterhalvan. Den väg, som ligger framför oss, är väl inte sådan, som vi hade önskat, men kanske är det den väg, som skall hjälpa oss att komma ” till den frihet, som tillhör Guds barns härlighet”, som det står i den kommande söndagens episteltext. Det är kanske där Herren får tillfälle att möta oss.

Eder tillgivne

Einar Göth