Ersta den 18/9 1964

Utan tvekan är vårt lands huvudstad en vacker stad, även om de stora omvandlingarna i city och på andra håll inte oreserverat kunnat accepteras av alla. Men de öppna vattnen ger trots allt en känsla av tidlös och oföränderlig skönhet. Dock har även vår stad – likasom de flesta andra storstäder – områden, som inger en känsla av tristess. Jag tänker på de där områdena, som ligger som ”Ingen Mans Land” i utkanten av bebyggelsen. De är varken innerstad eller ytterstad, varken sovstad eller villastad. Och absolut inte landsbygd. De kan ligga där som ett bälte, som människor passerar utan att se. Litet skräpiga och ruckliga, nedslitna och bortglömda.

Ett sådant där område har jag många gånger passerat och upplevt ungefär, vad jag har beskrivit. Härom kvällen tog jag samma väg. Solen sjönk ner väster om husfasaderna. Himmelen flammade rött. Några mörkmoln låg som en blågrå dekoration och höll samman flammorna med sitt band. Intet skönhetsråd i världen hade med det yttersta av ansträngning kunnat åstadkomma något sådant. Den här gången for jag förbi utan den undermedvetna känslan av gråtrist vardag. Inte därför, att jag inte såg de hopsjunkna skjulen eller rostiga plåttaken. Inte därför att grästuvorna var mindre spretiga och slitna. Nej, men himlen – – – den förvandlade allt! Fallfärdiga väggar lyste hemvarma i himmelsk aftonglans. Gräset var väl glest torrt och gult, men kunde därför släppa igenom solens sista glimtar. T.o.m. ett korrugerat plåttak såg vänligt ut, rostfläckar och skavanker till trots.

”Gråtrist! Ja, vem har inte upplevt något sådant”, kan säker mer än en tillägga. ”Men jag hör inte till dem, som är så lyckligt lottade, att jag bara kan passera. Min livsväg går igenom ”Ingen Mans Land”, som har inkorporerat både kropp och själ. Och så skärskådar vi, vad livet har erbjudit och tycker att det bara är ruckel alltsamman. En och annan ljusglimt har väl funnits, men den har varit som ett lysrör med kallt, stelt ljus, som ännu mer framhävt det ogästvänliga i vår tillvaro och gjort skuggorna ännu hårdare.

Men låt oss fråga oss själva: Har vi då glömt att räkna med Gud? Himmelens och jordens Herre, drar sig inte för att träda in över tristessens tröskel och möta människan, som inte äger något hopp. Han vill säga: ”JAG har också gått denna väg och JAG gick den till dess slut om blev övergivenhetens och försoningens kors.” Så älskade Gud dig. – Och se! Då flammar himmelen över mitt fattiga liv med Guds kärleks eld och jag knäpper mina händer och säger: ”Tack, HERRE, att DU gjort allt för mig!”

Eder tillgivne

Einar Göth