Ersta den 16/10 1964
Det hade regnat så där ordentligt, som det kan göra ibland på hösten. Hela natten hade regnet trummat på fönsterbleck och plåttak utan andrum och utan tillstymmelse till trötthet. Men frampå morgonen bröt molnen upp och gav sig iväg norröver. Gryningen varslade om höstdag med kylig, klar rymd. Solen flöt upp i öster och avslöjade, vad regnmolnen hade åstadkommit under natten. Och regnpölarna, som nyss sett grumliga och sura ut, låg nu och blänkte i solskenet.
Utanför husväggen hade samlats ett helt litet innanhav av regnvatten, som nu kastade in hela knippen av solreflexer genom fönstret och vidare upp i rummets tak. Jag lade märke till något egendomligt med dessa reflexer, som jag inte hade tänkt på förut. När jag såg på vattensamlingens yta syntes den mig väl inte helt orörlig men dock ganska lugn, så att jag säkert hade sagt, att den inte hade rört sig. Därför förvånade det mi, att en så lugn yta kunde kasta så oroliga reflexer., som dem jag såg därinne i rummet. Det var inte ett stillastående mönster, vars linjer jag kunde följa, som avtecknade sig i takets vithet. Det var något som levde, darrade eller lekte – vilketdera visste jag inte – något som ständigt var i rörelse och ständigt förändrade sig i snabba blänk utan att det ändå blev något nytt. Jag förstod, att det, som vattenytan inte avslöjade inför hastig blick, det kom till synes i reflexen i taket.
”Ögat är själens spegel”, har det sagts. Och det är nog riktigt, men man skall väl också komma ihåg, att häftiga strömmar kan driva fram under lugna vattenytor. Vi ser varandra som hastigast. Kanske växlar vi några ord. Vi känner kanske varandra till namnet, till utseendet eller till den situation vi lever i som sjuka eller sjukvårdare. Men känner vi varandra såsom sådana människor vi är? Ja, kan vi verkligen någonsin känna varandra riktigt? Det skulle betyda, att vi delade kampen, som utkämpas inom en människa i det tysta, när andra kanske sover, eller att vi upplevde besvikelsens bitterhet hos en människa, som under själens smärta visar ett lugn – kanske t.o.m. sorglöst ansikte. Vi inser snart, att även om vi ville så helt gå in under en annan människas förhållanden, så förmår vi det inte, ty det finns så mycket som inte kan uttryckas med ord och djup, där blickar och åtbörder bara ger oss aningar.
Kanske det just därför är så många människor, som upplever sig så ensamma. I själens ödestimma griper tanken: Folk tror att jag är lycklig, att jag är lugn, att jag är glad. Men om de bara visste ….. Kanske är det så. Men reflexerna, som återspeglar oron och den darrande ängslan och som människorna, som passerar icke uppfattar, framträder tydligt inför Gud. När detta plötsligt står klart för mig, är det en läkedom för en sårig själ, att låta GUDS nådes sken tränga igenom ytan till själens botten och mottaga välsignelsens ord: HERREN låte sitt ansikte lysa över dig och vare dig nådig!
Eder tillgivne
Einar Göth
