Ersta den 4/12 1964
Klockan var väl omkring fem på eftermiddagen. Ett tunnelbanetåg dyker upp i tunnelöppningen och stannar med skärande bromsar. En ström av passagerare väller ut genom dörrarna. Ännu fler väller in. ”Dörrarna stängs!!” Det kränger till och tåget borrar sig åter in i tunnelmörkret.
Ibland har jag funderat över, vad man skall ta sig för, medan man åker tunnelbana, om man inte råkar ha en tidning eller bok, som man kan fördjupa sig i. Jag förstår, att den rutinerade tunnelbaneåkaren har tillvunnit sig ett speciellt sätt att ”vara2, som är lämpat för tillvaron i en tunnelbanevagn: att se utan att egentligen registrera – att låta tankarna tugga på redan svalda intryck.
Men jag hör inte till de rutinerade passagerarna. Därför kände jag själv, hur mina blickar jagade runt i vagnen. Någon större anledning att titta ut genom fönstret fanns ju inte och titta medpassagerarna i ansiktet fann jag obehagligt. Plötsligt snuddade snuddade min blick vid en affisch. ”Ett glas Bamyl hjälper befriande snabbt mot tillfällig huvudvärk.” Ja, kanske det ja. Och jag såg framför mig den på militära sjukdomar erfarne överfuriren, som alltid bar en ask magnecyl i fickan, av vars innehåll han frikostigt delade ut åt alla sjukanmälda – en första sjukhjälp både när det gällde invärtes och när det gällde utvärtes krämpor. – Det finns annat också, som människor hoppas att bli befriade från lika snabbt och enkelt. En tablett mot samvetsnöd och gudslängtan.
Plötsligt slog mig en tanke, där jag stod och parerade tågets krängningar för att bibehålla balansen: Det är kanske många av oss som trängs här, som hade behövt en Bamyl för tillfällig huvudvärk! Och när jag såg i smyg på dem som stod närmast, tyckte jag mig se idel bleka och spända ansikten. – Men tänk om det också fanns medpassagerare, som är färdiga inte för en Bamyl, utan för ett Guds ingripande! – Nej det såg man inte utanpå. Men om det hade funnits någon där i trängseln, som träffats av Guds kallande och bar på en längtan efter Gud men samtidigt led av ett sårigt och infekterat samvete – visste då den människan, var hjälpen fanns? Eller skulle man försiktigt knuffa på grannen och säga: ”Ursäkta, men vet min herre, att Guds rike är nära?” ….. Nej, givetvis blev ingenting gjort eller sagt – kanske beklagligt nog. Snart stod jag i rulltrappan, som förde mig upp i dagsljuset igen. Men tänk om någon …..!
Därför vill jag sluta mitt brev med en hälsning till Er från HERREN: GUDS RIKE ÄR NÄRA! GÖR BÄTTRING! TRO EVANGELIUM!
Eder tillgivne
Einar Göth
