Ersta den 11/12 1964
I och med att julskyltningen tar sin början, vinner Guds änglar insteg i den kommersiella världen på ett synnerligen markant sätt. Där står de i trängseln av elektriska våffeljärn, kastruller och andra köksnyttigheter eller svävar över färgglad julost och prickig korv.
Tycker någon av Er, att det är anstötligt, att jag skriver så? Ja, kanske det. Och ändå är det bara en beskrivning i ord, av vad man kan få se på en skyltfönsterrond. Men låt oss ta en funderare på vad det är i detta, som vi finner olämpligt. Kanske tycker vi, att heliga änglar inte har med prosaiska ting att skaffa, som det som händer i ett kök. Eller överhuvudtaget det som hör till vår vardagsvärld. Däri har vi fel, ty Guds värld finns i denna ”vår” värld och hans värld är inte ett gettho – ett heligt hörn av vår tillvaro, där vi kan låsa honom inne. Men vi själva kan mycket väl stänga oss ute från Honom. Nej, som väl är har en husmor skäl att räkna med Gud i sitt kök och affärsinnehavaren med samme Gud i sin affärsrörelse, liksom läkaren vid operationsbordet, sjuksköterskan på avdelningen och patienten vid sjuksängen.
Men ändå är det väl något skevt, när Guds värld intar samma plats som sagoskogen – användbar som prydnad. I dessa dagar håller vi på att ladda upp för överflödets jul, där jultillbehören blir alltmer raffinerade. Och ändå känner vi oss kanske inte hemma. Människan, vilsen i världen. Kanske slitna eller nygjorda julänglar var menade som traditionsband, som skulle ge rotfäste och inge säkerhet för framtiden. Men de blev kulisser, som dolde vår rotlöshet.
Nej, jag skall inte säga, att vi skall önska tillbaka armodet, även om man med knaperhetens bröd i handen, såg tydligare beroendet av Guds närvaro och välsignelse. Men kanske att vi under julens förberedelsetid i år för vårt vidkommande kunde gräva oss ut ur vårt välstånds madrasserade fängelse och nå verkligheten, den torftiga och strålande, så att julens mening och glädje står där ensam och ohöljd för våra ögon. Det är nödvändigt att vi får se vår egen torftighet och hjälplöshet under detta glittrande skal. Det är denna fattigdom, som är förutsättningen för att kunna – och över huvud taget vilja – ta emot glädjens budskap. Ty det är för fattiga, som glädjens budskap förkunnas.
Eder tillgivne
Einar Göth
